Måste ha koll på min andning hela tiden för att inte sluta andas.

Hej jag är en tjej på 13 år och jag har svårt att andas när jag tänker på det, det är så jobbigt och det tar upp så mycket tid i vardagen när jag måste kontrollera andningen.

Det är som att jag inte kan andas själv utan måste tänka på det annars så håller jag andan typ, men om jag inte tänker på det så kan jag andas

Hej, tack för ditt brev.

Det blir ett ganska långt svar, du vet väl att du kan lyssna på svaret också?

Du har det väldigt tufft just nu, känner som du skulle sluta andas om du inte ständigt kontrollerar din andning, detta tar massor av tid och är jättejobbigt.

Du har en rädsla att sluta andas, du anstränger dig, ”känner du efter” ”kollar av” hela tiden, hur du andas.

Du är bara 13 år, vet dina föräldrar om hur jobbigt du har det? Har ni sökt hjälp på Vårdcentralen eller Bup? Du behöver hjälp, förståelse och stöd i din oro, och hjälp att fokusera på annat än din andning. Du kanske också behöver en kroppslig undersökning, koll så att du inte har till exempel astma eller allergi som gör att det känns tyngre att andas. 

Annars beskriver du om en ganska klassisk utveckling och ökning av ångest och som gäller utveckling de flesta former av ångest och av särskilt panikångest som just handlar om ”rädsla för kroppssymtom” och extra koll och fokus på just kroppen och kroppssymtom.

Utveckling av ångest/panikångest kan till exempel se ut såhär;

Ett obehagligt kroppsymtom (kan vara hjärtklappning, känslan av att det är svårt att andas, yrsel och svettningar mm) som kommer av ”naturliga orsaker” man kanske är lite förkyld, har oro för något, man kanske har stressat mycket, man har inte ätit/druckit ordentligt, kroppen ”säger ifrån” på något sätt.

Just dessa symtom från kroppen- helt ofarliga men obehagliga- väcker stor rädsla och skräck- man TOLKAR/TROR att man är allvarligt sjuk, att man inte kan andas av sig självt eller att något är "fel" i kroppen.

Man kanske till och med söker hjälp, och det görs en kroppslig undersökning, inget hittas, alla prover och undersökningar är OK, och man får åka hem igen.

MEN EFTER detta, så är man rädd att det ska hända igen, detta var detta så läskigt, obehagligt, smärtsamt med mera, så man är kort och gott ”livrädd” att det ska hända igen.

(DU tänker att du skulle kunna sluta andas, och kanske rent av dö)

Man kanske tänker mer och mer på kroppen och sina kroppssymtom- känner efter, kollar av, tolkar det som att något är ”fel”. Man börjar undvika att göra vissa saker, har fokus på kroppen och kroppsreaktioner hela tiden, tolkar minsta lilla symtom som att det är på väg att hända igen och så vidare.

Man andas ”speciellt” spänner hals och strupe, provar att "hålla andetaget lite" och håller emot andningen, tänker att inget andetag kommer!!

Du har kanske aldrig tidigare tänkt på, hur det känns i bröstet/lungorna då du andas, hur automatiskt man faktiskt andas. NU gör du det, känner efter, tycker att du inte får luft, kanske tänker att det är svårt att få luft, känns stelt i halsen, tycker att du inte kan andas av dig själv, blir rädd, får skräcktankar och drar igång kroppens egna alarmsystem- ÅNGEST.

Ångest är en naturlig, helt ofarlig och livsviktig reaktion, en "överlevnadsstrategi" som vi haft sedan urminnes tider. Ett "alarmsystem" i kroppen som sätter igång då vår kropp uppfattar FARA, t.ex. jagade av en tjuv, överfallen av ett lejon eller på väg att bli påkörd av en bil. VI måste då reagera snabbt, automatiskt och effektivt.

All styrka, allt blod behövs ut i musklerna så vi blir snabba och starka, för att fly eller slåss. Andningen ökar blir snabb och ytlig, hjärtat pumpar snabbt blodet ut i musklerna, kroppen spänns och blir ”beredd”,

en massa sidoeffekter av detta sker i kroppen, som tunnelseende, svettningar, symtom från magen, yrsel, overklighetskänslor m.m.

Om du tänker dig att du varit ute och sprungit, löptränat hårt, så har du hjärtklappning, yrsel, svettningar och värmekänsla, flåsig m.m. när du stannar, det reagerar du inte alls på eller tycker att det är konstigt, eller hur? Stark rädsla, ångest, fysisk ansträngning eller stress, ger samma sensationer i kroppen.

När du blir ännu mera rädd, som händer då du börjar få symtom på panikattack, så larmar hjärnan FARA och systemet kör igång ännu värre, och attacken är ett faktum...

Hänger du med?

Läs mera om oro/ångest på webbsidan under vad är och vad göra. Snorkel - Vad är oro/ångest?

Hög ångest med starka symtom i kroppen är en väldig stark rädsla

MEN ÄR HELT OFARLIGT!

För att man har den där starka rädslan för att till exempel inte kunna andas, så är man väldigt "lyhörd" för vad som händer i kroppen och "scannar av" hela tiden, är på sin vakt, spänd och "beredd" tänker nästan hela tiden på att nu kan jag inte andas, jag får verkligen ingen luft nu, o.s.v.

Denna höga rädsla och höga beredskap gör att kroppen hela tiden är på gång att starta ”larmsystemet”

Det är som om man ”smög omkring” i ett tätt skogsområde med massor av livsfarliga lejon och måste vara på sin vakt. Skillnaden är att det inte finns några lejon, bara dina skräcktankar.

Du är på din vakt, spänner dig, andas ytligt, har fokus på kroppen etc. och det påverkar din andning!

Så att det faktiskt KÄNNS konstigt då du andas..

Gör tvärt emot istället, det vill säga andas lugnt ända ner i magen, slappna av i kroppen, ha fokus utåt på det som händer omkring dig och på det du GÖR istället för din hals och din andning.

Då tänker du inte på andningen, är inte bara fokuserad på kroppen, och ”allt är som vanligt”.

Andningen sker helt automatiskt, du har säkert försökt hålla andan någon gång, det går liksom inte man bara MÅSTE andas till slut. Det finns ett inbyggt ”överlevnadssystem” som gör att man ”svimmar av” om man håller andan för länge, så att andningen kommer igång automatiskt.

Rädsla är inte logiskt, fast man VET, att inte något är fel, så kommer skräcktankar i alla fall ”tänk om” ….

Tänk om det ändå är något fel, ”tänk om” jag slutar andas. Att bryta dessa tankar, inte fastna i dem. Läs också mera om negativa tankar under VAD ÄR och VAD GÖRA på webbsidan

Snorkel - Tankar

Klen tröst kanske, men du är långt långt ifrån ensam, massor av människor har ångest.

Det är jättevanligt att man undviker, börjar stanna hemma, gör vissa saker för att inte få ångest, och detta leder bara till att ångesten ökar och blir värre.

Det man ska försöka bryta är alltså överdrivna tolkningar och ständigt fokus på kropp och eventuella symtom från kroppen.

Man behöver vara i den ångestladdade situationen, andas lugnt, slappna av, ha strategier "verktyg" för att kunna stanna kvar tills ångesten sjunker undan.

När du börjar fokuserar på din andning, får skräcktankar, så res dig upp och gör något annat istället.

Slappna av och andas lugnt. Det tar lite tid att lära sig detta, men det går, man blir bättre, lär sig bemästra sin ångest, lär sig att leva fullt ut TROTS att man får ångest ibland, det får alla.

Denna webbsida och appar handlar ju om tidig upptäckt och tidiga insatser, så det finns många saker man kan göra själv, eller tillsammans med någon. Träna ihop med dina föräldrar.

Det finns övningar på Snorkelwebben och i Snorkels appar;

Snorkelövning med instruktioner och röstövningar, i att andas lugnt, avslappning, vara medvetet närvarande, hantera ångest med mera.

Skills Uppsala Snorkel reglera känslor, kod X330, handlar om känslor och olika sätt att reglera, minska en känsla.

Beteendecoach som handlar om problembeteenden, hur situationer, tankar, känslor och det som händer i kroppen påverkar ocss och det vi sedan GÖR. Det vi gör får konsekvenser på kort och lång sikt.

Hoppas detta kan vara en bit på vägen och som sagt, det är helt ofarligt, men ju mera fokus du har på kroppen och din andning, desto konstigare känns det och ju mera rädd blir du…

Skriv igen i frågelådan om du vill, kram Snorkel