Känner mig ensam och introvert

Hej, Jag har haft det väldigt svårt de senaste åren och känner mig väldigt ensam och introvert nu.

Här är en detaljerad beskrivning av vad som hänt och hur jag mår idag. Jag skulle verkligen uppskatta om någon kunde läsa igenom det och ge mig råd eller stöd. --- Det här sommarlovet har jag bara suttit inne kollat på mobilen, spelat och tränat i mitt rum.

Jag har alltså inte gått ut förutom en gång när jag gick och surfa med min pappa. Jag är 14 år och ska börja åttan efter sommarlovet. Jag har några kompisar i skolan med vi skriver aldrig efter skolan och är inte med varandra utanför skolan. När jag gick i lågstadiet hade jag jätte många vänner och spelade även i ett fotbolls lag med alla mina kompisar. Ett sommarlov i feman sexan ungefär fick jag ett meddelande från ”bossen” i gruppen, det var han som var min allra bästa vän och han jag varit vän med längst. Han skrev i alla fall att han inte ville vara med mig längre på grund av ett bråk jag hade med två andra i gruppen. De menade på att de tappade två vänner för att vara med mig.

Det är viktigt att säga också att det inte bara var jag som var elak utan det var ett bråk mellan oss där båda betedde sig dåligt. De försökte i alla fall få det att se ut som att jag hade gjort fel och bara jag. Så när ”Bossen” hade bestämt sig för att bryta kontakten med mig blev jag extremt förvirrad. De andra personerna i gruppen kände inte alls likadant som bossen gjorde och var därför till en början på min sida, men detta höll inte länge för de märkte att de skulle behöva välja en sida, antingen vara mig med eller med bossen. Självklart valde de att dra sig till kärnan i gruppen vilket var bossen. Nu hade jag blivit helt utanför och de hängde utan mig hela tiden, det var bara att ge upp och inse vad som har hänt. Jag kan tänka mig att bossen har pratat så mycket skit om mig och gjort att alla i gruppen hatar mig, även om de inte gjorde det till en början. Jag gick ju fortfarande i detta fotbollslaget med min förra kompisar men det var extremt jobbigt att komma dit varje gång. Jag möttes av blickar och kommentarer bakom min rygg.

Det var också jätte jobbigt att bossen låtsades som att ingenting hade hänt mellan oss när vi väl var på planen, jag var inkluderad av honom men så fort jag lämnade planen var jag ingen för honom. Jag hörde hur de gjorde planer för kvällen medan jag var tvungen att gå hem själv och sitta själv hela kvällen. Detta var jätte jobbigt för mig och jag kände till slut att det inte var värt det längre. Vi hade en match där jag skadade knät, vilket ledde till att jag var tvungen att skippa några träningar framöver. Denna skadan i samband med hur jag kände varje gång jag kom till träningarna ledde till att jag aldrig mer kom tillbaks.

Jag tog min chans helt enkelt att inte komma tillbaks på grund av skadan. Man skulle kunna säga att det var sista gången jag träffade mina förra kompisar.

Sedan dess har de bara varit minnen och jag föreställer mig varje dag hur mitt liv skulle se ut om detta aldrig hade hänt. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på mina förra kompisar. Jag tänker på vad jag skulle göra just nu om jag fortfarande var vän med de. Jag skulle inte sitta i mitt rum och spela tv spel utan jag skulle vara ute och haft kul, sådana tankar handlar det om. Det är väl inte så konstigt antar jag då jag har löst att det kan ta flera år att helt glömma bort en person som man har haft nära en. Mitt liv förändrades helt efter den här incidenten.

Jag gick från att vara den pratglada och sociala killen till att bli den introverta och tillbaka dragna killen som inte säger ett ord. I skolan säger jag inte så mycket och är inte så högljudd jag pratar bara med lärarna och mina kompisar. Men ibland och med vissa av mina kompisar är det till och med svårt att prata med de. Liksom vad har hänt med mig, hur ska det gå i framtiden när jag ska skaffa jobb eller flickvän. Just nu är mitt enda mål i livet att få bra betyg och göra mitt bästa i skolan och jag pluggar ofta flera timmar efter skolan.

Något vi gjorde tidigare mycket jag och mina kompisar var att cykla i skogen eller bara på gatorna och jag tycket det var jätte kul då jag kunde cykla på bakhjulet. Detta har jag inte gjort sedan jag hade min förra kompisar och det känns som att det skulle var kul att göra någon gång. Men då vågar jag aldrig på grund av att min introverta sida tar över.

Jag vågar knappas gå till brevlådan utanför huset. Jag har inte varit utanför mitt hus och i området jag bor på jätte länge, förutom när jag ska ta bussen till skolan. När vi åker med bilen till något ställe, till exempel för att syfta känner jag inte längre igen det som förr var. Jag får tillbaka så många minnen när jag ser gatorna vi alltid hängde på. Just nu känner jag någon typ av tomhet inom mig, jag är inte nöjd med mitt liv. Det är inte såhär jag vill leva, jag slösar bort min ungdom.

Är livet värt att leva. Som du ser kan jag verkligen skriva hur mycket som helt om det här då jag går runt och tänker på detta dag och natt varje dag. Detta bara ligger i min hjärna och jag får det aldrig ur mig. Jag har aldrig riktigt pratat med min föräldrar om det eller ens min syster, för de har jag bara blivet brorsan eller sonen som aldrig lämnar huset. Lärarna i skolan har också märkt detta, så istället för att prata om hur jag ska förbättra mina studier pratar vi om hur jag ska göra med kompisar.

Jag har delat med mig av i princip den här berättelsen till min lärare där vi skulle skriva om en händelse som har påverkat oss, där jag skrev om just det här. Hon rekommenderade på utvecklingssamtalet att jag skulle prata med min pappa om det, något som aldrig gjordes. Jag känner bara att jag behöver prata med någon.

Hej, tack för ditt långa brev.

Du är 14 år, mitt uppe i puberteten, som är en "milstolpe" i livet på många sätt. Man går ifrån att vara barn, till att bli tonåring. Alla hormoner i omlopp i kropp och hjärna gör mycket under denna period. Humör, känslor och tankar går upp och ner och påverkar en mycket, och precis som det du berättar om, kan starka känslor få en att ändra beteende och det få konsekvenser på både kort och lång sikt.

Du har gått från pratglada sociala killen till tillbakadragen och mera introvert, är mest hemma, träffar inte kompisar o.s.v. Du har blivit mera eftertänksam, som alltid på gott och ont.

En konflikt i kompisgruppen leder till att du blir utanför och även drar dig undan. Du "förlorar" dina vänner och har inte heller några andra kompisar. Du har blivit allt mer tillbakadragen.

Den du beskriver som "Bossen" i gruppen bryter kontakten med dig och de andra "följer efter". Du slutar också med fotbollen, på grund av att det blev jobbigt då du upplevde att andra pratade illa om dig och att du inte blev inkluderad efteråt. Precis som du så klokt skriver "jag tog min chans helt enkelt" att inte komma tillbaka på grund av ditt skadade knä. Något som är en extremt vanlig reaktion vid ångest, rädslor och starkt obehag, man undviker. Funkar perfekt på kort sikt, men på längre sikt så blir obehaget och konsekvenserna allt svårare. Som det också har blivit för dig.

Din berättelse låter verkligen som något som man skulle ta tag i där och då,  att ni alla fått hjälp att reda upp konflikten, prata ut och gå vidare. Nu har tiden fått gå och du har liksom ensam fått bära "skulden". Tyvärr gjordes inte det, låter inte som någon vuxen uppfattade vad som hände.

MEN, det är aldrig för sent att reparera. Låter verkligen som att ni alla behöver hjälp att reda ut detta. Så din lärares förslag att du skulle prata med din pappa var en bra början.

Efter denna händelse har din sociala ångest och obehag växt sig allt större, du har blivit allt mera passiv och dragit dig mer och mer undan. Dina undvikanden blir allt fler. 

Du vill inte fortsätta ha det så här, det låter som om du är redo att "ta tag i dina undvikanden". 

Man kan träna på att möta istället för att undvika, det är vägen ur din sociala ångest.

Prata med dina föräldrar, de behöver veta om hur du mår och har det. Ni kan sedan tillsammans träna stegvis på att klara situationer igen. Ni kan fundera på om ni behöver hjälp utifrån, Vårdcentralen, första linjen mottagning, ungdomsmottagning, eller BUP. 

Nu är det sommarlov, men detta är ju verkligen något som skolan skulle hjälpa er med, att få sammanhållning i kompisgruppen igen.

Du kan jobba på att minska undvikanden under sommaren för att jobba med klassen efter sommarlovet.

Läs mera på denna webbsida under VAD ÄR och VAD GÖRA. om just oro/ångest och "steg för steg-träning".  Snorkel - Vad är oro/ångest?

Läs också andras frågor och svar i frågelådan.

Snorkel har tre appar att ladda ner gratis

Beteendecoach handlar om våra beteendemönster som man kan fastna i, som just till exempel undvikande. Hur Situation, tankar, känslor, hur det känns i kroppen påverkar det vi sedan GÖR, våra beteenden, och sedan vilka konsekvenser det får på kort och lång sikt. Lär känna dig själv och dina reaktioner.

Du kan också jobba med dina målsättningar och vilka alternativa beteenden du kan träna på.

Snorkelövning, med röstövningar och instruktioner för olika sätt att hantera svåra situationer. Avslappning, lugn andning, steg för steg träning, medveten närvaro- vara i nuet mm

Skills Uppsala Snorkel reglera känslor (använd kod x330) som handlar om våra känslor och de beteenden som hänger ihop med känslorna, samt hur man kan träna på att hantera starka känslor.

Fundera på dina målsättningar, vart vill du nå, kunna göra. och vart du står nu. Gör en plan för stegen för att nå dit, vad behöver du träna på.

Varje litet steg framåt är en seger! Och vill man träna på att hoppa från 10:ans trampolin så måste man börja med att sitta på kanten och doppa fötterna i vattnet.

Så tveka inte berätta för dina föräldrar. Ni kan sedan läsa mera på www.snorkel.se och i frågelådan om social ångest, så förstår ni mera.

Skriv igen i frågelådan om du vill och berätta om hur det går för dig.

Kram Snorkel