Jag har gått på terapi förut men problemet var att det hjälpte mig inte alls, har social ångest.

Hej! Jag är 16 år och har precis börjat på gymnasiet.

Det har inte gått så bra de första veckorna eftersom jag känna inga i klassen och har en grov socialfobi + ångest och extremt utbränd från grundskolan och är ensam tjej i klassen, vilket gör situationen 10 gånger värre.

Dock så håller vi på att lösa det men samtidigt försöker jag också få hjälp med min psykiska ohälsa eftersom det hänger ihop med min situation just nu. Men gick till en doktor för ca 1 vecka sedan och doktorn tycker att detta är inte ett stort problem och det känns som att de inte tar mig på allvar.

Jag har gått på terapi förut men problemet var att det hjälpte mig inte alls. Men när mina föräldrar/doktorn säger vad jag ska göra för att det ska bli bättre så vill jag inte göra det längre. Det är typ att jag inte orka fixa mig själv för är helt enkelt för lat eller vad man kan kalla det.

Vet ej varför jag är sån här men jag vill bara fixa mig själv, och det är ingen som fattar mig.

Hej, tack för ditt brev.

Grov social fobi och övrig ångest, nyss börjat gymnasiet (som ensam tjej i klassen), kvarvarande "utbrändhet och sårbarhet" från en högbelastande tid från grundskolan. Det är svårt att föreställa sig att dina föräldrar och den läkare du träffade inte tar dig på "allvar". Du känner dig oförstådd, att de inte förstår hur du har det, hur du känner och mår.

Det är viktigt hur man uttrycker sig, om man säger att någon "inte har så stora problem" så kan det lätt missuppfattas, ingen annan VET ju hur någon annan upplever och känner det. Sedan är det så att ångest i sig inte är farligt eller allvarligt, MEN för den som lever med det är det väldigt obehagligt och leder till starkt "lidande" och ett inskränkt liv. Att man inte kan göra allt det man egentligen vill och önskar, man undviker en massa situationer för att slippa och klara sig undan svår ångest. Undvikande fungerar på kort sikt, man slipper den "akuta ångesten" men undvikande leder till ett allt mer inskränkt och ensamt liv på lång sikt, och allt mer ångest..

Du skriver att du tidigare gått i terapi men att det inte hjälpte dig alls. Vet inte vilken typ av hjälp du fick, vilket stöd du fick att jobba med din ångest. Men nu när läkaren och dina föräldrar talar om för dig hur du kan göra (för att må bättre? för att hantera ångest?) så vill du inte göra så längre. 

Du skriver att du inte "orkar fixa dig själv", är "för lat". Tror inte att det är "lathet" det beror på, mera kanske att du är trött och ledsen över att du känner dig oförstådd och ensam i detta, om du kämpat länge på egen hand, och kanske att du är osäker på om det kan hjälpa dig.

På den gymnasieskola du börjat på finns troligtvis ett elevteam, elevhälsa, kan du vända dig till dem i.o.m att din sociala ångest sannolikt kommer att visa sig i skolan och du kan behöva hjälp för att använda strategier och verktyg. Du kan även få någon att bolla ångest, ditt mående och din situation med så att du inte känner dig så ensam.

Ni kan tillsammans fundera på om du behöver mera hjälp och bedömning av t.ex. första linjen psykolog eller BUP. Elevhälsan kan också hjälpa dig att prata med dina föräldrar, så att de tar din ångest och din oro på allvar och att du får hjälp och stöd framåt.

Ni kan tillsammans läsa mera om social ångest och ”vara förberedda” och fundera på vad du vill säga och hur.

Ångest är människans inbyggda larmsystem som innehåller flera olika symtom och funktioner för att förbereda oss människor för att fly eller slåss för verkliga faror.

(det finns också funktionen ”frys” alltså att helt stelna till och ”spela död” för att det som ”anfaller oss, tex en björn, ska tro att vi är döda) Då känns det mera som "kortslutning" i hjärnan.

Ångest är en viktig funktion som man inte ska ”ta bort” men man kan träna att hantera den, minska den.

Då man inte är rädd längre på samma sätt så uppstår inte ångesten lika mycket, vi kan också träna på att ”strunta i den” – ”jag törs inte men jag gör ändå”.

Vår hjärna uppfattar en fara/obehag och larmar till kroppen om att förbereda sig, vi har som en inbyggd scanner som scannar av omgivningen och kroppen hela tiden om vi redan är rädda för något,

en massa olika funktioner sätter igång då vi uppfattar fara, för att göra oss starka, vaksamma och snabba. Detta är en viktig funktion om vi måste fly eller kämpa för överlevnad.

Detta var särskilt viktigt då vi levde som grottmänniskor, då det fanns många faror i vår vardag, farliga djur, giftiga växter, andra krigiska infödingar, översvämningar, jordbävningar mm mm.

Därför kallar detta en överlevnadsstrategi.

Även idag behövs denna snabba reaktion, vi måste reagera snabbt och direkt då vi till exempel upptäcker en brand, blir jagade av ett farligt djur, håller på att bli överkörda av en bil eller påkommer en inbrottstjuv.

Problemet är att hjärnan inte kan skilja på en verklig fara och en fara som bara finns i våra tankar, vårat huvud, fantasier och föreställningar.

Som alltså inte alls är ”livsfarligt”. Tex att prata och umgås med andra och vistas i nya situationer...

Vi tycker att det är jobbigt/svårt/ obehagligt och hjärnan larmar till kroppen att det är "fara på gång" och alla ångestsymtom sätter igång, hjärtat slår snabbt, snabb och ytlig andning, svettning, rodnad, allt blod går till musklerna så man ska bli snabb och stark. Därmed går mindre blod till hjärnans främre delar, mindre aktivitet i frontalloberna, så vi tänker sämre-tänker inte klart, får tunnelseende så att vi har fullt fokus på vad som händer med faran, kroppen blir spänd och beredd på att fly och slåss. osv.

Detta blir ju naturligtvis ännu jobbigare i den sociala situationen, så vi tänker negativa tankar om sociala situationer, dömer oss själva och vårt ”uppförande” i den sociala situationen, och undviker dem så mycket som möjligt, och lämnar ofta situationen då ångesten kommer, allt i en enda ond cirkel som gör att problemet ökar.

Då vi levde som grottmänniskor var vi väldigt beroende av ”gruppen” att få tillhöra ett socialt sammanhang för vår överlevnad. Om vi blev ”utstötta” ur gruppen, inte fick vara med, ”utslängda ur grottan”, så var det direkt förenat med livsfara, en ensam individ hade få chanser att överleva vilda djur och krigiska infödingar.

Därför har vi också en scanner för detta, vissa mycket mera än andra, är oroliga för att inte passa in, duga och få vara kvar bland vänner, rädd vad andra ska tycka och tänka. Fast vi egentligen klarar oss utmärkt på egen hand numera.

Just i din ålder, i tonårsperioden, är det vanligt att detta startar, under denna period känns det extra viktigt att bli accepterad, duga och ”passa in”.

Då man jobbar med social ångest (och social fobi), går i terapi/behandling, så jobbar man på ungefär samma sätt som vid all annan ångest.

Man börjar med att kartlägga, alltså i vilka situationer, hur ser tankar, andra känslor, reaktioner i kroppen ut (prova BETEENDEANALYS som finns på Snorkels webbsida, på startsidan)

Gör en analys just av ett problembeteende att du undviker eller ”övertänker”. Se hur situationer, känslor, tankar, kroppen påverkar det du GÖR, och vilka konsekvenser det får på kort och lång sikt.

Man listar som en stege olika svåra situationer, utsätter sig stegvis för dess svåra situationer, man ”tränar” på de svåra sakerna, ”steg för steg träning”. (läs mera om det på www.snorkel.se och i appen Snorkelövning)

Man kanske också ser på sina tankar och föreställningar om sig själv, sin självbild och sina krav på sig själv.

Man använder en del tekniker för att fokusera utåt, istället för att ha all uppmärksamhet på att försöka se hur man ”ser ut och uppfattas av andra” tekniker för att vara ”här och nu” istället för att döma sig själv i efterhand och älta och oroa sig inför kommande situationer, detta kallas medveten närvaro-mindfulness.

Du kan läsa och öva medveten närvaro information och övningar finns på denna webbsida www.snorkel.se och i appen Snorkelövning.

Man jobbar också med tekniker för att minska ångesten i stunden som tex andningsövningar och avslappningstekniker. (finns också på denna webb och ännu mera i Appen Snorkelövning och appen Skills Uppsala Snorkel reglera känslor kod x330)

Att förstå vad ångest är, att det absolut inte är något farligt och att det är vi själva som uppfattar/tänker/tolkar att något är farligt, INTE att något faktiskt ÄR farligt, att ångesten sjunker efter en stund om vi stannar kvar i situationen och att vi kan träna svåra situationer i steg så att vi klarar dem.

Om man har en svår social ångest (fobi) så medicinerar man ibland med antidepressiv medicin för att underlätta social träning.

Du kan läsa på denna sida om ångest, varför man har ångest och om vad man kan göra Snorkel - Vad är oro/ångest?

Prova beteendeanalys, appen Skills Uppsala reglera känsla (använd kod X330 gör sedan ett eget enkel lösenord) och appen Snorkelövning med avslappning, andningstekniker och medveten närvaro-mindfulness.

Vill också tipsa om några bra böcker,

Social Fobi- effektiv hjälp med kognitiv beteendeterapi av Thomas Furumark mfl och

Social ångest- att känna sig granskad och bortgjord, av Anna Kåver. 

Fundera på vilka situationer du tycker är svåra och sätt dem i en hierarki för steg för stegträning, börja med det lättaste. Fundera på vad du har att vinna på att klara av dessa,

gör dina mål och målsättningar (läs mera på Snorkels webbsida)

Berätta mera för din familj och dina vänner, ni kan tillsammans läsa mera om just social ångest så att de kan stötta och hjälpa dig träna på svåra situationer.

Hoppas att detta kan vara en liten bit på vägen, skriv igen till frågelådan och berätta mera om du vill.

Kram Snorkel