Varför skrattar jag bort när jag blir ledsen.

Hej :) Jag undrar varför jag aldrig kan acceptera något om mig själv eller mer tycka att det är svårt, sorgligt ifall jag utsätts.

Jag jämför det oftast med att jag var värre förut när jag blev mobbad och när jag mådde jätte dåligt förr. Så att händelser som ändå påverkar mig inte påverkar mig.

För jag tror ändå att jag blir ledsen men jag försöker att inte ge mig plats till att tänka igenom och känna känslan eftersom jag är rädd för den.

Men varför gör jag det.

Som ett exempel så var folk i min klass väldigt på med frågor, och de brukade typ ropa mitt namn och alltså göra handlingar när jag gjorde något som att vissla, applådera men på ett dåligt sätt. Och mina vänner frågade mig alltid liksom varför jag inte gjorde något, och då brukade jag svara att det inte spelade någon roll vad de gjorde för på min skola var det så lågt.

Och det känns som om jag ofta har den inställningen till saker som händer mig, att jag lätt " skrattar" bort det, även om jag egentligen blir ledsen.

Skolkuratorn tog faktisk upp det om hur jag brukar göra det, vilket fick mig att inse att jag även gör det till en sak som nyligen hänt.

Jag mår dåligt, och jag ville inte säga det till någon, så det började kännas som om alternativen försvann, så jag började tänka tanken, alltså inte att jag ville göra det men liksom hur jag skulle ta mig ut ur smärtan. Men sen hände en sak, som konsekvenserna blev både bra och dåligt. Bra eftersom jag fick hjälp, och dåligt allt annat med det. Men så ett par lärare uttryckte till mina föräldrar att de ansåg att jag var självmordsbenägen. (Vilket jag inte var). De ansåg det eftersom jag hade "mörka" tankar och en panikattack. Och just nu så typ "skrattar" jag om händelsen för den är rolig men ifall jag inser att liksom den oron var byggd på något inser jag typ innebörden som det hade. Och alltså då blir jag ledsen, men nu kan jag inte reagera på det då jag redan satt mig i ett läge att jag tycker det är roligt.

Och jag har berättat det för mina vänner minus ett par detaljer som panikattacker, och vi har skratta om det. Och jag tror de sagt det till deras föräldrar vilket gör mig rädd att mina föräldrar ska prata med deras. Eftersom det verkligen är en stor sak för mina föräldrar och de vet nog att jag inte mår så bra även ifall jag aldrig sagt något. Så frågan är liksom varför jag gör så, skrattar om saker som jag igentligen mår dåligt av?

Hej, tack för ditt brev.

Vi människor är ju väldigt komplexa individer, både våra fysiska kroppar med alla organ, särskilt hjärnan och hjärtat, har enorma system för att samarbeta, skydda oss, få oss att överleva (och fortplanta oss.) Även vårt psyke med till exempel tankar och känslor, som ju även de utgår från hjärnan, är enormt komplext och ofta är syftet att få oss att just att skydda oss, överleva (och fortplanta oss.) Ångest, vårat inbyggda larmsystem, är ett sådant exempel.

Du funderar över varför du "skrattar bort" och bagatelliserar svåra och jobbiga händelser och situationer du är med om, och det låter ju verkligen som ett "försvar" och som en "tankefälla" dvs, ett sätt att tänka som fungerar på kort sikt, men som kanske blir ett problem på längre sikt.

Att jämföra med andra som har det värre, eller med perioder då man själv hade det värre, kan ju vara ett välfungerande sätt att få lite distans till jobbiga saker som händer, se det som händer lite i perspektiv. Men om det mera handlar om att "tränga bort och vägra acceptera, svåra saker som händer, då kan det jobbiga "stanna kvar" inom en och man mår allt sämre då flera sådana situationer byggs på. Om man är ledsen, behöver förståelse, kanske stöd och tröst, både från sig själv och andra, men skrattar bort, tränger bort det, och uppvisar en fasad att "det spelar ingen roll, gjorde inget, jag bryr mig inte" så blir man missuppfattad och får inte det man egentligen behöver. Varken av sig själv eller andra.

Du har tidigare varit mobbad, och kanske därför har svårt att lita på andra, inte vill visa dig "sårbar" eller att någon "kommer åt dig". Så begripligt, och verkligen en konsekvens av att blivit illa behandlad.

Men gör att man inte ger sig själv "rättan" att faktiskt bli ledsen och sårad, ta det på allvar, och att andra (som inte alls menar att just såra eller behandla illa, kan be om ursäkt, förstå hur man upplever saker eller "rätta sig, bete sig bättre nästa gång. Hänger du med?? Det gör något med ens självförtroende och självrespekt, att inte stå upp för sig själv och säga ifrån då något inte känns ok.

Du skriver att du är rädd för känslan "ledsen" och det är ju en känsla som gör ont, är svår att bära. Man blir "naken" på ett sätt. Så alltså, det är inte konstigt alls att man "kapslar in" och gömmer tunga känslor, (ledsnad, ångest, sorg) just för att skydda sig själv, det fungerar på kort sikt. Men leder på längre sikt till att man blir missförstådd, mister självrespekt och att man inte får det man vill ha och behöver. Mår sämre helt enkelt.

Läs mera om känslor Snorkel - Känslor Kolla särskilt på den här filmen "Alfred och Shadow" som beskriver det här. Läs också Snorkel - Starka känslor vad man kan göra för att reglera en stark känsla, och sedan kunna träna på att säga ifrån. Prova Appen Skills Uppsala snorkel reglera känslor kod x330. 

Acceptans Snorkel - Acceptans att kunna acceptera svåra saker som hänt i livet Snorkel - Acceptera svåra händelser kan vara ett sätt att "ta sig själv på allvar" Då var då, sen är sen, och nu är nu. Att kulla släppa och gå vidare, och kunna säga ifrån i nuet.

Läs mera om Snorkel - Relationer och prova också relationsfärdigheter, särskilt Validering och då självvalidering. Bekräfta och ta egna känslor på allvar. Och DEAR MAN för att träna på att säga ifrån.

Hoppas detta gick att förstå lite vad det kanske handlar om , kram Snorkel.