Svårt söka hjälp-vill inte prata

Hej Snorkel!

Jag är en 15årig tjej, snart 16, och jag mår inte så bra. Jag vet inte varför, det är inget virrvarr av känslor som gör att jag skadar mig själv, snarare tvärt om.

Jag har svårt att söka hjälp och vill inte prata om mina problem med någon IRL. Mina föräldrar vet att jag skärde mig förut, dom trodde jag slutade sen har dem inte brytt sig mer om det.

Vi åkte till BUP den gången och jag ljög ihop något för att det inte skulle bli någon grej av det (Och att jag inte heller vågade prata med dem om mina problem, eller vad man ska säga)

Jag är less på livet och funderar på att kliva av bussen och gå till järnvägen varje dag. Jag har massa internet-vänner jag skriver med som är stöd och hjälper mig när det blir som värst.

Jag har några IRL också men vi bor så långt bort ifrån varann så alla åker olika bussar. Jag vågar inte heller ta kontakt med nya människor.

Jag vill även ta tag i mitt utseende men jag vågar inte ringa till en frisör och vill inte spendera pengar på smink om jag inte använder det. Jag vet inte varför jag skriver till er, vill väl mest se vad ni svarar.

Jag kommer vänta på ert långa svar som upprepar det jag sagt och sedan kommer med något om att läsa på eran sida -vilket jag redan gjort- eller nått. Xx

Hej, tack för ditt mail.

Ditt brev är verkligen fyllt av en uppgivenhet och en rädsla för att våga tro att något kan bli annorlunda, man blir väldigt berörd. (måste säga att dina sista rader i mailet visar på att du har humor också.. ;)

Ja, svaret blir säkert långt. Jag börjar med att du fortsatt att ha självskada som lösning då du upplever tomhet, rädsla och uppgivenhet, detta naturligtvis för att du inte vet något annat sätt och för att självskada ofta fungerar ganska bra på kort sikt.

På längre sikt så fastnar man i ett negativt beteende, behandlar sig själv illa, känner allt mer ”skam och skuld” och man känner allt mer hopplöshetskänslor. Andra lösningar känns allt mer längre bort.

Du skriver att du är ”less på livet” och funderar på att bokstavligen ”hoppa av”.

Då allt känns hopplöst och man inte ser någon utväg, är det inte ovanligt att man tänker tankar på att inte vilja leva, man vill verkligen inte fortsätta ha det som man har det. Man vill slippa fortsatt lidande så att säga.

Att försvinna från allt blir den lösning som känns ”lättast”.

Du tänker att dina föräldrar inte ”bryr sig” om hur du mår, eftersom de inte kollat/frågat om ditt fortsatta mående och din s-skada. Kan de vara rädda?

Ni var till BUP då, så de var måna om att du skulle få hjälp, men du vågade inte riktigt berätta eller ta emot hjälp. Dina föräldrar har uppenbart inte förstått att du fortsatt att må dåligt, du måste vara rätt bra på att dölja hur du mår..

Kan du hjälpa dem förstå?

Du har svårt att prata med någon skriver du, skulle du kunna skriva ett brev till dina föräldrar, där du beskriver dina tankar och känslor, din stora rädsla för olika saker samt säkert rädslan att de inte ska förstå eller ta dig på allvar?

Ibland kan det vara lättare att skriva ned det man känner, man vet vilken information man gett och man ”slipper” oroa sig för att se reaktioner hos den andre.

Du kanske också kunde rekommendera dem att läsa på denna sida, om s-skada, om tankar på att inte vilja leva, läsa andras frågor och svar, det kunde också öka deras möjlighet att förstå hur du känner och tänker.

Det bästa är ju om ni läser tillsammans men om det steget känns för svårt att börja med så kan de läsa innan. För att förändra något, vad som helst, även hur man tänker känner och ”har det”, så är första steget att förstå, förstå hur rädsla och ångest fungerar, förstå hur man kan göra sig själv illa, förstå hur det kommer sig att man tänker på att vilja fly och inte leva längre.

Sedan finns det många saker man kan göra för att få hjälp, få en förändring på kort och lång sikt. Många av de strategier/färdigheter/verktyg som finns på denna sida bygger på en behandlingsform som heter DBT, dialektisk beteendeterapi, som är riktad just till personer med s-skada, tankar på att inte vilja leva och svårigheter att ”hantera livet”.

Man jobbar med att bygga upp ”ett liv värt att leva”. (Om du googlar så kan du läsa massor av information på nätet om DBT och unga personer som gått i DBT behandling.)

Man lär sig olika färdigheter för att hantera svåra situationer, istället för att skada sig själv. Du har läst på sidan skriver du, så jag gissar att du sett och läst beskrivningar på de strategier och övningar som finns där, har du provat också?

Ska man lära sig något nytt, ett annat sätt, så måste man öva mycket, det är lätt att ge upp då det inte genast fungerar.

Du vet, man börjar träna på gym, vill få bättre kondis och mera muskler, går dit några gånger och lyfter lite planlöst i vikterna, går sedan hem till chips och TV igen..

Efter ett tag så tänker man ”det funkar ändå inte, ser inga resultat” och så ger man upp…

Man behöver vara rätt envis och ha sina mål i sikte, vart är jag och vart vill jag nå. Det kan man behöva hjälp med, både från familj och från någon utomstående.

Har du någon kontakt på elevhälsan på din skola? Finns det NÅGON vuxen i din närhet som du har förtroende för, som du kan vända dig till? Som kan hjälpa dig prata med föräldrar, hjälpa dig att våga berätta och ta emot hjälp?

Hjälpa dig att ta kontakt med BUP igen?

Det finns hjälp att få! Fundera lite på detta, skriv gärna till frågelådan igen, kram från Snorkel