Rädd för att umgås med andra, rädd för nästan allt

HEJ SNORKEL!! jag är en 14årig flicka som är rädd.. rädd för att umgås med kompisar, rädd för att gå till skolan, rädd för att gå ut över huvudtaget. jag är inte mobbad eller nånting ens men jag är ändå rädd. får en klump i magen och är förvirrad och allt i mitt huvud står stilla. är rädd för att förlora någon vän för att jag är som jag är. vet inte men mitt självförtroende är inte på topp alls,ingenting är bra med mig och jag vågar inte ens va med min bästavän utan att vara rädd över det!! jag är rädd för att träffa nån över huvudtaget och pratar typ ingenting längre.. det är så jobbigt att va rädd för allt :( rädd för att förlora nån.. typ de ända jag tänker på, och jag vill helt och hållet vara anonymis så skriver inte mailen och hoppas på att jag får svar som pupliceras ändå för de finns säkert en del andra som känner som jag!

Hej, tack för ditt mail. Du har rätt i att det finns många som känner som dig, det är vanligt att ha ångest och rädslor, nästan alla har det, för olika saker och i olika perioder i livet. Du har en ständig rädsla, oro och ångest, i nästan allt du gör och nästan hela tiden. Din ångest finns med dig i tankar, känslor och i kroppen. Du känner den i magen, blir helt förvirrad och det känns som om huvudet står stilla. Du tänker hela tiden på dina rädslor och på vad sok kanske skulle kunna hända, negativa saker. Du verkar ha det särskilt svårt i sociala situationer, alltså att vara och umgås med andra. (läs mer under rädsla i sociala situationer) Oro och rädsla fungerar så att vi uppfattar något som "farligt eller obehagligt" behöver inte alls handla om någon verklig fara, som brand, vilda djur eller överfall, utan det kan vara något som vi uppfattar som en fara eller ett hot, något som vi inte känner att vi klarar eller kan hantera. När hjärnan uppfattar denna fara, kan gå så snabbt så vi inte ens hinner tänka en tanke, så signalerar den till kroppen "här är fara på färde" " kroppen måste nu förbereda sig på att kämpa och slåss eller på att fly undan faran". När kroppen gör sig beredd så känns en massa olika symtom, det vi kallar "ångest" i kroppen, hjärtat slår snabbare för att syresätta musklerna, kroppen blir spänd för att vara beredd på att fly/slåss, andningen blir ytlig som då vi sprungit, minskat syre till hjärnan så huvudet o tankar fungerar inte som det brukar m.m. ( läs mera under fliken oro/ vad är).. Du har många situationer och tillfällen som du tycker är svåra och är rädd i, det gör att du går ständigt beredd, ständigt vaksam och orolig för "att det värsta kan hända" Din ångest är ständigt närvarande. Du är så rädd så du undviker det som väcker din rädsla, det är så ångest fungerar, du slutar träffa folk, drar dig undan och pratar knappt längre. Det förvärrar din ångest och rädsla ytterligare och ditt självförtroende blir ännu sämre. Man tänker och oroar hon sig över hur det var förra gången, är rädd att det ska bli så igen, och så sätter "ångesten" igång i kroppen innan man kommit ut, bara av tanken, och så stannar man hemma, är tyst eller undviker att göra det som känns jobbigt istället... Det är precis så ångest fungerar. Men hur gör man då för att minska detta obehag. Man måste, i små steg, träna på att utsätta sig för det man är rädd för, lära sig att övervinna sin oro, bli mera säker på hur man kan göra då den sätter igång. Kolla på spelet "Rädda Albin" det visar hur man kan träna att utsätta sig för rädslor i små steg. Läs också mera under "vad göra" oro/ångest. Fundera över i vilka situationer din rädsla väcks, vad som triggar din ångest, och vad du är rädd för. ( göra fel, göra bort dig, rodna, stamma, inte bli omtyckt, vara ensam etc.) OM man har fastnat i sin ångest, inte kan bryta detta på egen hand kan man behöva hjälp. Vet dina föräldrar om hur tufft du har det, att gå länge med sådan rädsla som du gör, kan leda till att man blir nedstämd och deprimerad också. Läs tillsammans med dina föräldrar på hemsidan, ni kanske tillsammans kan göra upp mål och delmål, hur du i små steg kan lära dig klara av saker, som höjer din självkänsla. Vad skulle du vilja klara av. Börja med något litet. Fundera på om ni kan behöva hjälp av skolhälsovården eller på BUP, man ska inte behöva gå och ha sådan rädsla och oro som du har! Ta hand om dig själv, se de små saker som du kan och klarara. istället för att bara se det du inte kan. Skriv igen om du vill, kramar Snorkel.