Mörkrädd

Ångest och rädslor lever vi alla med, ångest- dvs vårat inbyggda "stress och larmsystem" har vi alla och det triggas igång av verkliga faror och faror som vi bara tänker, som bara finns i vårat huvud utan att vara något direkt hot för oss i stunden. Larmsystemet kickar igång för att "varna och förbereda oss för att fly eller slåss mot hotet". Det är en "överlevnadsstrategi" och har varit livsviktigt för oss i vår utveckling. Då vi levde som "grottmänniskor" fanns väldigt många direkta faror och hot.

Om det är en verklig fara, t.ex. en bil som kör mot oss på fel sida av vägen, jagad av en ilsken björn eller att vi överrumplar en inbrottstjuv då vi kommer hem, så är larmsystemet till livsviktig hjälp genom att göra oss snabba, starka och fokuserade.

Då faran bara finns i vårat huvud och fantasi, så känns alla de kroppreaktioner som startar mycket obehagliga, gör rädslan och obehaget värre, hjärtat slår snabbt och hårt för att pumpa blod ut till musklerna, för att vi ska bli snabba och starka, andningen blir snabb och ytlig för att syresätta blodet av samma anledning, vi får tunnelseende (alltså minskas synfältet) för att vi ska ha fokus på faran, man kan bli svettig, varm, kroppen blir spänd och beredd mm. (läs mera under VAD ÄR oro/ångest och varför man har ångest)

 

Ofta flyr vi eller undviker den "tänkta faran/hotet, just för att det känns så obehagligt. t.ex. går hem från skolan och ångesten startar i skolan, lämnar affären om ångesten startar där, eller om ångesten väcks av tanken på att möta en orm så undviker man skogen, kan inte gå i gräs etc. Om man är rädd för mörker så undviker man mörker och kanske att vara ute på kvällen eller alltid ha alla lampor tända. Hur gör du?

Det man gör för att undvika sin rädsla fungerar kortsiktigt men på längre sikt lär vi oss inte att hantera, klara av svåra situationer och hantera ångest, för egentligen ÄR ju inte svenska ormar och att redovisa i skolan "fara och hot" så vi kan alltså träna för att stanna kvar och klara av, lära oss att hantera och minska ångesten inför det vi är rädda för.

Och mörker i sig är ju inte farligt. Men ingen går ju ute ensam på natten utan reflexer eller ficklampa. 

 

Mörkerrädsla, eller skotofobi, är en stark rädsla för mörker. Det är en normal del av barns utveckling, men det kan också drabba ungdomar och vuxna och begränsa vardagen. Rädslan för mörker bottnar ofta i en försvarsmekanism som varit mycket viktig i vår utveckling, (precis som andra rädslor) där hjärnan varnar för dolda faror när synen inte räcker till. 

 

Då levde vi bland farliga vilda djur och infödingar och hade inte ficklampor, reflex mm som vi har idag.

Rädsla har inte med logik och förnuft att göra, vi blir rädda trots att VI VET att inga faror finns.