Misstänker social ångest.

Hej!

Jag har under den senaste tiden börjat misstänka att jag har social ångest.

Jag har bland annat förlorat en nära vän pga att hon kände att jag dömde henne när vi pratade när jag egentligen bara jämt var stressad.

Jag har alltid varit perfektionist och är rädd för att göra fel men jag börjar själv känna att jag kan verka sömmande när jag pratar med folk bara för att jag blir sammanbiten och stressad. Jag har varit blyg sen jag var liten och har jättesvårt för ögonkontakt.

Detta börjar påverka mitt liv mer och mer då jag undviker att träffa folk för att jag inte vill att de ska känna sig obekväma och för att jag själv alltid får panik innan. Vem kan jag kontakta för att få hjälp?

Hej, tack för ditt brev.

Jag vet inte var du bor eller hur gammal du är. Var man kan söka hjälp för bedömning och behandling är ju beroende på det.

Är man över 18 år är det i första hand Vårdcentralen, sedan ”unga vuxna” mottagningar. Det finns också en hel del ”privata vårdföretag” numer, där man bland annat kan få behandling för social ångest via nätet..

Är man under 18 år är det Bup och tillsammans med dina föräldrar.

Det finns också första linjen mottagningar i olika kommuner.

Du skriver att du misstänker att du har social ångest (social fobi) vilket innebär att ha ångest och vara rädd i sociala situationer, alltså i sammanhang då andra människor är med, och då man ska prata, äta, ringa, eller göra något då andra tittar på. Det brukar också vara så att ångesten väcks INFÖR sociala situationer, och att det blir så jobbigt så man ofta undviker sociala situationer. (Vilket då också gör att man får för lite ”träning” i detta, särskilt om man som du varit blyg redan som litet barn)

Vi lär oss hantera svåra situationer hela livet.

Efter en social situation så är det vanligt att man dömer sig själv på många sätt, inte tycker att man gjort något rätt eller bra, vilket också gör att sociala situationer blir ännu jobbigare. Tänker på det som hänt och ”dömer” sig själv, ser negativt på sig själv.

Det är också vanligt att man nästan ständigt oroar sig för om någon ska fråga dig om något, eller om du ska behöva redovisa eller är rädd för att göra något inför andra. Social ångest är ett vanligt problem, och vanligt från unga år och kan finnas kvar hela livet.

Man är rädd för att göra fel, har katastroftankar på att inte duga, eller på annat sätt" göra bort sig" Man är så rädd osäker och ångestfylld, så det känns i hela kroppen, många försöker att synas så lite som möjligt, håller sig undan, slutar att träffa andra eller prata med andra, man börjar mer och mer undvika situationer med andra människor.

Detta innebär att man blir allt mer ensam och "utanför" att man får mindre och mindre träning i att vara och prata med andra, och rädslan och osäkerheten bara växer.

Den vanliga reaktionen vid stark ångest, är att fly och undvika, det funkar ju bra på kort sikt, men på längre sikt så blir vara ångesten och svårigheterna värre.

Man behöver möta, lära sig hantera, ”träna på att utsätta sig”. Ångest är smärtsamt och jobbigt, det känns i hela kroppen, det är vårt inbyggda larmsystem som ska skydda oss då faror hotar vår existens. Man upplever något som tolkas som fara, hjärnan signalerar direkt till kroppen, utan att vi hinner tänka alls ibland, och ”larmsystemet” sätter igång, det sker en massa saker i kroppen som ska göra oss snabba, starka och stridsberedda. (hjärtat slår hårt pumpar blod till musklerna, tunnelseende-bara fokus på faran, snabb ytlig andning mm)

Då man har social ångest så sätter detta larmsystem igång, ibland bara av TANKEN på en social situation, som alltså egentligen inte är en fara för oss.

Det blir så obehagligt så vi undviker eller flyr från situationen. Man spänner sig, allt blod går till musklerna så man kan inte tänka klart, det hettar i kroppen, man upplever att man rodnar ”torr i munnen och får då svårt att prata. Man har allt fokus på sig själv och har skräcktankar över hur andra uppfattar en, hur man ser ut, låter, mm.

Precis som du formulerar det så istället för att lyssna, ha fokus på den andre, visa intresse och engagemang, så har man fokus på sig själv, hur man skulle kunna upplevas, hur man låter, ser ut, formulerar sig med mera, och kan då uppfattas på ett ”negativt sätt” av andra.

PRECIS DET MAN ÄR MEST RÄDD FÖR, OCH SOM MAN GÖR ALLT FÖR ATT DET INTE SKA HÄNDA! Sorgligt eller hur…

Om du läser på den här sidan om oro/ångest, vad det är, hur det känns och vad man kan göra, så kommer du att läsa om att det handlar om att börja jobba med sin oro/ångest, att övervinna den och börja våga göra det man är så rädd för, tar lite tid och är jobbigt. Och att träna på att styra sin uppmärksamhet utåt istället för mot sig själv. Slappna av, andas lugnt.

Även att jobba med sina negativa tankar, läs mera om negativa tankar och vad man kan göra på www.snorkel.se

Man tränar i små steg att göra det man är rädd för, gör det medan man slappnar av, andas och väntar till ångesten lägger sig.

Man börjar med ett sådant steg som man klarar av och ökar efter hand. Vet din familj hur tufft du har det, har du pratat med dem, de kanske känner igen sig i din situation. När du börjar träna på detta i lagom takt och lagom nivå, så vänjer du dig mer och mer, du klarar av situationer och du blir mindre rädd. Du vet vad ångesten är när den kommer, varför den kommer, hur den känns och vad du kan göra.

Läs också andras frågor och svar om oro/ångest och social fobi. så förstår du ännu mera vad du kan göra. Du kan ha hjälp av vår app Skills, Snorkel reglera känsla använd kod x330, som handlar om känslor och om att träna på att reglera starka känslor.

Genom att stanna upp, andas lugnt och slappna av, samt göra tvärt emot vad känslan (rädslan vill) Göra fast man inte vågar, fast det är jobbigt och svårt.

Kan tipsa dig om två bra böcker som handlar just om detta. Dels ”Social ångest- att känna sig granskad och bortgjord” av Anna Kåver och ”Social fobi-social ångest” av bla. Tomas Furumark.

Där kan du läsa mera konkret hur behandling/träning kan gå till .

Googla på social fobi-social ångest. Berätta för din omgivning och se till att få hjälp med detta.

Läs också mera om hur behandling kan gå till. Gå inte ensam och ha det så här jobbigt.

Skriv igen om du vill, kram Snorkel.