Min 8 åriga dotter har ångest

Lyssna

Fråga

Hej, min dotter, 8 år, skulle vilja veta: ”Hur ska man göra om man känner oro och ångest i skolan och känner att man inte kan vara i skolan? Man måste ju gå i skolan, kan inte vara hemma hela tiden. Har inte känt ångest eller oro i skolan tidigare, men nu känns det mycket jobbigt att vara där, men jag vet inte varför.”

Svar

Hej, tack för ditt mail. När jag skriver om detta så förutsätter jag att det är så att din dotters oro och ångest är ”överdriven” att det inte är verkliga ”faror” som att hon blir slagen, utsatt, retad, mm Saker som naturligtvis måste åtgärdas. Jag skulle tipsa dig om att berätta för din dotter om ångest, vad det är och varför man har det, ungefär såhär; Oro och ångest är en naturlig reaktion, helt ofarlig, livsviktig men kan kännas obehagligt. Det är alarmsystem som vi har i kroppen för att vi ska bli snabba och starka när det är något som är farligt eller obehagligt för oss., som skulle kunna skada oss, alltså verkliga faror som om vi blev jagade av vilda djur, om en giftig orm kom emot oss, om det började brinna och vi snabbt måste fly undan mm. Detta ”alarmsystem” ska göra oss snabba och starka, så att vi kan fly undan, undvika eller slåss och kämpa mot faror. Detta är något som har varit väldigt viktigt för oss då vi utvecklats som människor, en ”överlevnadsstrategi” som vi har med oss från tiden då vi levde som grottmänniskor och det fanns massor av faror runt oss hela tiden, som dinosaurier, giftiga växter, höga stup, andra infödingar, giftiga ormar och reptiler mm. Ingen visste Vad som var farligt eller kunde skada oss, så man behövde dels reagera snabbt och starkt vid fara, men också vara ”på sin vakt” om något liknande hände igen, vara känslig för om faror hände andra, och komma ihåg när och var det hände något farligt. Man har som en inbyggd ”sökare” som läser av/kollar av omgivningen för att tidigt upptäcka faror. Det är tack vare de människor som hade en effektiv och bra sådan ”sökare” som vi människor överlevt och utvecklats som vi gjort! Problemet är att hjärnan där vi tänker och upplever saker, inte kan skilja på verkliga faror och faror som vi bara tänker, eller är rädda för ska hända, som tex att det är svårt med nya saker, att man är rädd att göra fel eller bli retad, att det är läskigt att äta i matsalen osv. Samma alarmsystem sätter igång, och då är det vanligt, just för barn, att tänka ”när det känns så här konstigt, läskigt, obehagligt i kroppen så måste det ju vara något som är farligt”… Det är inte ovanligt att yngre barn inte kan säga exakt VAD de är rädda för. Det händer en massa saker i kroppen, tex så slår hjärtat snabbt för att pumpa blod till musklerna så att vi blir starka, andningen blir snabb så att mycket syre kommer till musklerna, vi får ”tunnelseende” som gör att vi ser och upplever faran extra mycket, man blir svettig, yr, mm (ni kan läsa mera om kroppsreaktionerna på webbsidan eller på nätet) andra funktioner i kroppen, som inte blir lika viktiga då vi ska ”fly eller slåss för livet” stannar av, som tex matsmältningen, det kan medföra ont i magen, lös i magen mm. Allt detta är helt ofarligt, men obehagligt. Om man tex springer snabbt snabbt, händer ungefär samma saker i kroppen, men då upplever vi det inte som obehagligt och blir rädda. Men händer detta hemma i sängen då jag är på väg till skolan, bara av att jag ligger och tänker på skolan, så känns det ju väldigt läskigt. En stor fälla med ångest är hur man tänker och känner om ångesten, och det viktigaste; vad man GÖR- det vanliga vid faror är ju att fly undan och undvika, om man då som din dotter, känner oro/ångest inför och i skolan, så är den direkta reaktionen att man vill undvika skolan eller gå hem ifrån skolan. När man ”undkommit” faran så slutar larmsystemet att varna och förbereda oss, ångesten klingar av och allt känns lugnt igen. Vi lär oss snabbt att just ”fly och undvika” är det som fungerar bäst för att obehaget ska försvinna. Problemet är att våran ”sökare” söker av allt mera situationer, man får ångest allt oftare och behöver vara hemma mer och mer. Det man behöver lära sin hjärna är att man klarar detta, att det är ”lugnt” ingen fara, det är läskigt, känns lite obehagligt, men jag klarar och gör ändå. Om man tränar på att inte fly, stanna kvar, TROTS att ångesten och ångesttankar sätter igång, så övervinner man ångesten. När det gäller barn och ångest är det då bra att berätta Vad det är, på liknande sätt som ovan, så att man kan säga just det ”nu tror din hjärna att det är jättefarligt igen, och det känns obehagligt i kroppen” Hur skulle vi göra då..?? Man kan också ha en liten bok, där man ger tex ett klistermärke varje gång barnet övervunnit, ”törs inte men gör ändå” och tex 10 märken ger en rolig aktivitet som barnet har önskat. Att barnet kan se då den lyckats och se vad den kan vinna med att kämpa mot obehaget. Man kan lära barnet hur det känns i kroppen, träna på att andas lugnt och slappna av, istället för att spänna sig som man gör vid rädsla, och som förstärker rädslan. Man kan träna i steg, alltså om barnet är bort mycket, kanske inte ha alla dagar hela dagar på en gång. Man kan lära barnet hur man kan distrahera sig, alltså göra något annat än att låta sökaren ha full koll och söka faror, eller att man känner hur det känns i kroppen hela tiden, tex räkna baklänges, sjunga en sång i huvudet, bläddra i en liten bok med fina bilder mm ( använd fantasin och kreativitet tillsammans med din dotter) Bra om din dotters lärare är med på hur och vad man kan göra då flickan blir orolig och vill gå hem. Vill tipsa dig om ett antal böcker; Martin Forsters bok ” ag törs inte men gör det ändå” , ”Rädd räddare ångest, när barn och ungdomar mår dåligt av Kerstin Hellström, samt ”Hjälp jag är rädd! Av Molly Wigand. Hoppas att detta kan vara en liten hjälp på vägen, annars be om hjälp, hör med närmaste vårdcentral angående kontakt med barn och ungdomspsykolog. Hälsningar Snorkel