Många kroppsliga symtom, många problem i mitt liv.

Hej!

Jag är en tjej på fjorton år.

Jag har många "problem" i mitt liv, eller vad man ska säga.

Jag har kraftiga svängningar i humöret - Ibland är jag på topp, har jättemycket energi, massa tankar och idéer, men har verkligen inget fokus.

Ibland är jag jättenere, går runt med en klump i halsen, är jättetrött, vill gråta men kan inte, tänker på döden, känner mig tom, har inte heller något fokus.

Och vissa perioder är det blandat och jag vet inte riktigt hur jag mår, och kan ena sekunden vara hyfsat glad, och nästa vill jag slå sönder något för jag kokar inombords.

Detta är otroligt jobbigt för mig för jag är ständingt förvirrad, och ofta känner jag inte igen mig själv.

Under mina "glada" perioder sprudlar jag nästan av känslor, och blir ibland impulsiv. Senaste gången jag hade en sånhär period slog jag in knytnäven i ett skåp i skolan så jag fick ett stort blåmärke över knogarna, kunde inte kontrollera alla känslor som jag hade.

Hade så mycket adrenalin och energi, men kände mig också irriterad av någon anledning, så det ända jag kunde göra för att få ut mina känslor var att slå i något.

Under mina "deppiga" perioder, däremot, så blir jag raka motsatsen. Jag kan känna mig tom, känslokall och typ konstig på ett sätt jag inte kan förklara.

Det jag känner under dessa perioder är så svåra att sätta ord på, för helt ärligt vet jag inte vad det är.

Vet bara att när det blir för mycket får jag en stor klump i halsen, har svårt att svälja och det känns konstigt att andas (det gör nästan ont), och jag får någon slags panikkänsla.

Det enda sättet att hantera det på är även här att göra mig illa på något sätt, men är för orkeslös för att slå i något så då skär jag mig istället.

Jag har väldigt svårt att gå i skolan, och jag tror att det beror på hur jag mår. Men jag har aldrig velat vara i skolan. Har alltid haft mer frånvaro än alla andra, och nu i sjuan och åttan har jag knappt varit i skolan alls.

Har nu i högstadiet börjat tycka att det är jobbigt att vara bland mycket folk, får inte panik av det eller så, utan blir bara otroligt utmattad och irriterad.

Det är väldigt högljutt i skolkorridorerna och ibland i klassrummet, och det gör typ så jag får ett inre raseriutbrott för jag kan inte koncetrera mig, och den ilskan övergår sedan till ångest.

Då måste jag ibland gå ut ur byggnaden för att få frisk luft, för det blir tungt att andas och det blir varmt. Har en del vänner, främst i skolan.

Men när vi hänger i en större grupp känner jag mig sällan närvarande, känns mer som att jag står utanför ett fönster och kollar in.

Det är inte att jag känner mig utfryst, utan det är för att jag kan inte riktigt relatera till dem, känner mig udda, och frånvarande.

Detta gäller inte bara när jag umgås med mina vänner, utan även andra människor. Upplever också ibland något som jag tror liknar overklighetskänslor, har jag förstått av det jag har läst, men det är inte riktigt samma sak som jag känner. Kan verkligen inte förklara det på ett bra sätt.

Ibland händer det också att jag inte känner igen mig själv, det är också något jag inte riktigt kan förklara, men som sagt så har jag en hög frånvaro från skolan, och nu har kuratorn på skolan gjort en orosanmälan till socialtjänsten. Läste brevet vi fick från dem idag, 30 oktober, och jag kände bara "det här handlar inte om mig, det här händer inte mig" det kändes som att brevet handlade om någon annan.

Och plötsligt kände jag mig helt främmande till mig själv. Fick en stark ångestkänsla och jag ville spy, kunde inte äta (jag och pappa åt lunch), så jag "flydde" till mitt rum där jag bröt ihop helt och bara grät.

Jag har pratat med två kuratorer. Innan sommaren pratade jag med en på skolan, och jag älskade att prata med henne för hon var så avslappnad, förstående och hon kändes mer som en kompis. Men hon slutade och nu har jag pratat med en på vårdcentralen, och jag hatar det.

Det känns inte som att hon tar mig på allvar, eller som att hon inte lyssnar. Hon påpekar jämt att det här är ett jobb för skolan (även fast det var skolans kurator som sa att vi skulle kontakta vårdcentralen) och att jag antagligen har brist på något, vilket jag tycker verkar helt ologiskt eftersom allt detta har hållt på lite smått sedan mellanstadiet, det är först nu det har blossat upp ordentligt.

Har även familjemedlemmar som har/ har haft liknande problem. Har även en hälsosam livsstil, äter bra, rör på mig mycket och sover oftast rätt bra.

Och som om inte allt detta var nog, nästan alla mina vänner mår dåligt. Min ena vän (vi kallar henne A) har varit deprimerad i flera år och självskadat nästan oavbrutet i ungefär tre år.

Jag har känt henne i kanske ett och ett halvt år, och det som förde oss närmre varandra var just hennes självskadebeteende eftersom att jag och min andra vän (vi kallar honom B) var tvungna att ta en glasbit ifrån henne när vi hängde, och sedan var jag tvungen att ringa min allra bästa vän (C, som även kände A allra bäst då) för att hon skulle få prata med A.

Jag och mina andra vänner har varit med om ganska traumatiska upplevelser tillsammans med A, då vi har fått ta vassa redskap från henne, vara ett emotionellt stöd nästan varje dag i ett år nu.

Vid ett tillfälle har vi även fått leta efter henne i skogen, det var nästan exakt ett år sedan nu, hon hade en vecka innan berättat för mig att hon ville ta sitt liv så jag var helt förstörd när hon sprang iväg.

Vi hade även ringt polisen. Men tillslut hittade jag henne och lyckades övertala henne att följa med tillbaka.

Efter den incidenten, och några andra, började jag bli mer känslokall och tappade min medkänsla och empati mer och mer, vet inte varför.

Förut brukade jag kunna relatera till människor psykiskt, tror jag i alla fall för helt ärligt minns jag inte riktigt, men nu är det som att jag inte har någon medkänsla alls, och ibland tror jag knappt på folk när de säger att de mår dåligt.

När jag var yngre var jag tvungen att ta hand om min sjuka pappa ganska mycket, och det med A påminner mig väldigt mycket om det.

Det är ganska jobbigt, men samtidigt känner jag ett behov av att ta hand om henne. Trots att hon har kontakt med BUP och pratar med en psykolog blir inte hennes situation bättre, och det tär på oss som är vänner med henne med, för det blir som våran uppgift att hålla henne vid liv.

Min andra vän, B, har också börjat må riktigt dåligt nu. Han säger jämt att han vill dö, skämtar om döden på ett sätt som är ganska triggande för vissa av oss andra. Vi försöker hjälpa honom, men så fort vi gör det blir han dryg och vägrar godta våran hjälp.

Han bara fortsätter prata om döden och dåliga saker. Hatar det för han är min bästa vän och han har alltid varit en av de snällaste och roligaste personerna jag har känt. Han är som en bror för mig.

Vet inte hur jag ska göra för att hjälpa honom och A. Förlåt ifall denna texten var rörig, men mitt liv är väldigt rörigt.

Vill bara veta vad det är för fel på mig.

Hej, tack för ditt brev.

Du beskriver att du har kraftiga humörsvängningar, både under dagen och i perioder av deppiga perioder och perioder då du är på topp.

Du beskriver ”frånvaro” och overklighetskänslor, ångest med mycket symtom från kroppen, och ”panikkänslor”.

Du beskriver också många stressorer i livet, en uppväxt med en pappa som varit sjuk och som du fått ta hand om, har andra familjemedlemmar med liknande svårigheter som du har samt många vänner som mår väldigt psykiskt dåligt, med självskadande beteende och tankar på att inte orka leva.

Du känner en vilja och ett ansvar att ”ta hand om” dem och det är naturligtvis ett mycket tungt ansvar och något som påverkar dig mycket, och du kämpar med tankar och känslor av att du inte vet HUR du kan hjälpa dem.

Tungt.

Allt detta får konsekvensen att det är svårt och jobbigt att vara i skolan, kunna koncentrera dig och ha ”skolfokus”.

Inte konstigt när många andra tankar och oro snurrar i ditt huvud.

När du får ångest, känner många symtom från kroppen och dessa overklighetskänslor, så vill du bara ”fly indan” vilket är en normal reaktion vid ångest, du stannar hemma eller går hem från skolan.

Tyvärr så gör detta att svårigheten med din ångest och att vara i skolan bara blir värre och värre.

Skolan och din skolkurator har reagerat, gjort en anmälan till socialtjänsten om att du behöver hjälp.

Du har också fått kontakt med kurator på Vårdcentralen. (som du tyvärr inte riktigt matchar med)

Det är bra och viktigt att börja sortera i allt som har hänt och som händer med och runt dig.

Och det jobbet kan du och kuratorn påbörja tillsammans.

Du skriver att du haft svårigheter under många år som förvärrats sista tiden, och det kanske är så att du behöver göra någon utredning för att säkert kunna påvisa vad som är vad. Vad är ”hönan och vad är ägget” orsak-sammanhang.

Är det bara stress, din tunga livssituation, och/eller har du också ”egna svårigheter” rent biologiskt, som gör dig extra sårbar/känslig.

Du är också 14 år, mitt uppe i tonåren och puberteten med massor av hormoner som snurrar i kroppen och påverkar jättemycket.

Stress kan ge massor av symtom från kroppen, stress/ångest ÄR till största del kroppsymtom.

Ångest/oro (vårat stress/ångestsystem) är en otroligt stark kraft, vilket den behöver vara, det är vårt skydd och en livsviktig överlevnadsstrategi, ska skydda oss från faror som kan hota vårt liv.

Om det bara var en ”svagt tickande klocka” så skulle vi inte lyssna och agera snabbt och effektivt vid verkliga faror, som då vi kommer hem och överraskar en inbrottstjuv, blir jagade av en ilsken björn, eller en bil kör emot oss på fel sida av vägen.

Man måste reagera och agera snabbt och direkt, utan att tänka så mycket.

Den delen i hjärnan som är vårt ”brandlarm” heter amygdala, den delen av hjärnan där förnuft, planering, logiskt tänkande mm sitter heter Frontalloben.

Amygdala har ingen kontakt med frontalloben utan man ”känner och agerar” utan förnuftigt tänkande.

Därför agerar vi inte så ”smart och genomtänkt” då vi följer akuta känslan vid ångest, fast det kanske känns så just då.

Brandlarmet har som en scanner som scannar av tecken på ”eventuella faror” och vid minsta misstanke sätter larmet igång. Den larmar kroppen för att förbereda oss för att fly ifrån eller kämpa emot ”faran”, eller ”frys” att man blir helt paralyserad och ”spelar död”.. Kan inte röra sig alls.

(Inte ovanligt att andra däggdjur reagerar så vid överfall av större djur, anfallen av en björn till exempel)

Hjärnan kan som sagt inte skilja på verkliga faror, och faror som bara finns i våra tankar och fantasier ”tänk om” tankar, tänk om något händer, dessa drar igång amygdalas stress/larmsystem, allt blod går ut i musklerna för att göra oss starka och snabba, andningen blir ytlig för att syresätta musklerna av samma anledning, vi får tunnelseende- allt fokus ska vara på ”faran” , blir spänd och försvarsinställd i kroppen mm

(läs mera om ångest under VAD ÄR och VAD GÖRA, tipsar också om Anders Hansens program om hjärnan och stress, som finns på SVTplay nu)

När du känner starkt obehag-rädsla/oro- så följer du din känsla-tror på alla symtom, flyr från obehaget genom att lämna skolan/stanna hemma.

Fortsätt jobba tillsammans med kurator på Vårdcentralen för att få mera klarhet i vad som påverkar dina symtom och ditt mående.

Tipsar om beteendeanalys som finns på Snorkels webbsida. Handlar om att lära känna sig själv, sina problembeteenden och vad som påverkar. Tankar, känslor, situationer och kroppen, vad man GÖR och konsekvenser på kort och lång sikt. Se en kedja av händelser.

Se instruktionsfilmen, läs information, se färdiga kedjor, målsättningar med mera.

Prova först med färdiga alternativ.

Läs mera på denna sida om stress och oro/ångest. Vad är och vad göra.

Testa våra appar

Snorkelövning röstövningar i krisfärdigheter, reglera ångest andning/avslappning med mera.

Skills Snorkel reglera känslor (använd kod x330) som handlar om känslor, varför vi har dem och hur man kan reglera starka känslor.

Du har stark oro för dina vänner som inte mår bra, önskar att du kunde hjälpa dem, deras mående påverkar dig.

Du kan inte ta ansvar över deras mående än om du skulle önska det. De behöver hjälp av vuxna professionella.

Du kan finnas där, lyssna och stötta, tipsa om färdigheter, men inte vara deras ”psykolog”

Att du har en ständig oro för dem, gör bara båda era situationer värre.

Du kan tipsa dem om denna webbsida, ni kan läsa om tankar på att inte vilja leva och om självskadande beteende. Även i apparna finns många hjälpsamma strategier.

Vill också att du kollar på ”balans i livet”- testa formuläret och veckokortet.

Vad tar energi, kraft, lust och får dig att må dåligt och vad ger energi, kraft och lust och får dig att må bra, bli glad. Om man har obalans i livet ”för mycket skit och för lite godis” så blir man nedstämd/deprimerad.

Detta svar blev långt, läs mera på sidan. Både tillsammans med din pappa och kuratorn på VC, och även på egen hand.

Skriv igen i frågelådan om du vill, läs också andras frågor/svar. Kram Snorkel