Mamma blir ofta akut sjuk, hur kan jag klara av det.

Hej, tack för ditt mail. Du hade inte skrivit någon mailadress så kunde inte svara direkt till dig. Jag vet heller inte hur gammal du är. Om du inte förstår kanske du kan be någon vuxen att förklara mitt svar lite mera.

Att leva och växa upp med en nära anhörig som är sjuk, som ofta blir akut sjuk och måste åka in till akuten för att få akutvård, är verkligen att leva under ständig stress/ångest. Att inte veta NÄR det händer, att ständigt vara lite beredd på ATT det händer, att inte veta hur det går eller när din mamma kommer hem igen, blir en otrolig stress. Och även att bara SE och känna att ens mamma mår så dåligt, är så sjuk, skapar en otrolig stress/ångest hos dig som barn.

Jag vet inte på vilket sätt din mamma är sjuk/mår dåligt, om hon har en konstaterad fysisk sjukdom eller om din mamma mår dåligt psykiskt.

Var som är viktigt för någon som står nära bredvid och ser på, som du gör, är att verkligen få VETA vad som händer, att förstå vad som påverkar, vad som sker med din mamma, om det kommer att bli bättre, om behandling mm ovissheten kan vara det svåraste att förhålla sig till.

Om man hela tiden lever med tanken och frågan om ens mamma kommer hem igen eller inte, så är det ju ännu mera smärtsamt, jag vet inte hur dina skräcktankar ser ut, om det är din rädsla. Men att VETA brukar vara mycket bättre än att ”tro och tänka” eftersom det ofta kan vara värre än verkligheten, och VET man har man något att förhålla sig till.

Också att veta att du får besked om läget så fort det är möjligt, att mamma eller någon annan ringer dig.

Att ha ”krisfärdigheter” klara, alltså en ”krislista” mad saker du kan göra då din mamma åker in till akuten; t.ex.

- Känsloreglera genom övningar i att andas lugnt och slappna av.

- Ringa mormor eller någon annan trygg vuxen och prata en stund.

- Göra något aktivt i övriga familjen spela spel mm för att distrahera sig.

- Ha en liten ”krislåda” med olika saker i som kan lindra dina starka känslor och oro och ge något annan att tänka på ett tag. t.ex. pyssel/målarbok, kanske ett litet brev som mamma skrivit till dig, någon bra bok/tidning för detta speciella tillfälle, vackra pärlor att göra egna halsband/armband av mm mm

Du kan läsa mera om krislista och krisfärdigheter på webbsidan och i appen Snorkelövning. Om man VET är det lättare att acceptera, inte tycka ok, eller gilla på något sätt, utan att se verkligheten som den är, hur smärtsamt, orättvist och svårt det än är.

Att VETA vad man har att förhålla sig till. Att acceptera något i denna bemärkelse är just att få kunskap om och att ta in verkligheten.

Det finns många saker i livet som vi måste acceptera, från enkla saker som att det regnar ute fast jag hatar regn, så att jag tar regnjacka eller paraply med mig och slipper bli blöt, till svåra saker som just egen eller nära anhörigs sjukdom, förluster, och andra traumatiska händelser.

För att verkligen ”ta in verkligheten” och acceptera något svårt, behöver man ställa in sig på det, genom att säga till sig själv hur det verkligen är, genom att slappna av, andas lugnt, stoppa sig själv från att ”gå igång” och kämpa emot. Detta kan man behöva göra om och om igen, varannan minut i början. Du kan läsa lite mera om acceptans på snorkels webbsida.

Jag tänker att du kanske behöver jobba med att acceptera att din mamma är sjuk, hur jobbigt, svårt och smärtsamt det än är. Sedan behöver du få information och kunskap om på vilket sätt och hur man jobbar med att hjälpa din mamma.

Där din mamma har kontakt kanske det finns någon som kan hjälpa till att förklara, om inte din mamma och pappa kan förklara allt. Det finns kanske någon form av ”stödgrupp” för barn/ungdomar med sjuk förälder, ibland har de också sådana grupper inom kommunen, just för att det är så svårt och ångestfyllt att leva med sjuk förälder.

Om man sedan VET, jobbat med att acceptera att mamma ÄR sjuk, BLIR akut sjuk, måste åka till akuten, hur jobbigt och otäckt det än är. Du vet vad som händer, hur man hjälper din mamma då kan DU känna dig lite tryggare och kan lättare förhålla dig till de starka känslor som blir, och använda olika verktyg för känsloreglering och stresshantering.

Att stanna upp och stoppa sig själv då alla tankar, känslor och kroppsreaktioner/stress-ångest reaktioner sätter igång.

Att slappna av, andas lugnt. Att säga till sig själv- ”mamma får hjälp, hon är sjuk, men hon kommer att få hjälp” etc Att jobba med att lugna sitt ”stress/ångest system”.

Använda sin kris plan, sina krisfärdigheter och krislåda, just för att klara av den svåra situation du lever i.

Du kan läsa mera om starka känslor, om oro/ångest och vad man kan göra för att hantera/minska starka känslor och ångest, på snorkels webbsida, under VAD ÄR och Vad GÖRA.

Det är viktigt att ta hand om sig själv, ge kroppen återhämtning från alla starka känslor och stress, ge sig själv möjligheten att tänka på och göra andra saker och ha lite ”roligt och få må bra” ibland.

Snorkel har också en app som heter Skills Uppsala Snorkel reglera känsla, sök på Skills Uppsala slå in kod X330. Där kan du träna på att stanna upp, andas lugnt och slappna av.

Hoppas att din mamma vet om din stress och oro för henne, annars behöver du berätta för henne, så att ni kan prata om detta och vad som händer tillsammans, att ni kan prata tillsammans om vad du kan göra för att minska stressen då hon måste åka till akuten, fundera över krisfärdigheter och krislåda.

Du kanske kan visa din mamma ditt brev och ditt svar, och ni läser mera på Snorkelwebben och provar våra appar tillsammans.

Jag ska ge ett exempel på just acceptans som kanske kan göra att du förstår lite bättre vad det handlar om;

En ung flicka jag mötte fick diagnosen diabetes, en ganska svår variant som innebar att hon behövde både injektioner och tabletter, samt en stor förändring i kosthållning, vad hon inte fick och vad hon borde äta.

Denna tjej bara vägrade att acceptera att hon fått denna diagnos, vägrade acceptera verkligheten var som den var, hon vägrade att ta mediciner, sprutor, äta som hon borde, motionera, hålla rutiner mm hon fullständigt vräkte i sig godis i ren protest mot sin diagnos.

Hela hon skrek NEJ, SÅ ORÄTTVIST, JAG VILL INTE; JAG VÄGRAR!! Konsekvensen av att hon vägrade att acceptera sin situation, sin diagnos och hur hon nu behövde ändra vissa saker, gjorde att hon mådde väldigt väldigt dåligt. (man kan leva ett liv precis lika som alla andra om man sköter in diabetes)

Dels tog all denna ilska, ledsnad, ångest, protest och kamp emot, mycket energi och ork, sedan blev ju hennes kropp helt nedbruten, ÄNNU sjukare och fick ÄNNU MERA negativa symtom.

Hela hennes situation blev ett förvärrat smärtsamt lidande. Denna tjej behövde acceptera, inte gilla, tycka ok, eller ”ge upp” på något sätt, utan se verkligheten som den Är, ta in all information hon behövde om sin diabetes, hur hon behövde sköta den, vissa förändringar i sin mat, träna lite mera mm.

Acceptera att hon levde med en sjukdom.

När hon slutligen kunde acceptera detta, så började hon må otroligt bra, mycket bättre än på länge, hon gjorde vissa förändringar och blev dessutom ”expert på ungdomsdiabetes” och berättade för andra barn/ungdomar som fick diagnosen.

Skriv igen i frågelådan om du vill, kramar från Snorkel