Kommit framåt men fastnat igen, känner mig så ensam.

Lyssna

Fråga

Hej Snorkel! Jag skrev till er för ca 1 år sedan om hur inget tycktes hjälpa mot min ångest. Sedan dess har jag jobbat jättemycket med bl.a. att utsätta mig för de situationer som triggar min ångest, och jag har faktiskt äntligen börjat känna en stor skillnad och känner att jag kommit framåt! Men nu har jag fastnat på en punkt och känner att jag börjar må sämre om jag inte kan lösa det här. Jag börjar nämligen känna av en känsla av extrem ensamhet. Det sitter som en slags stress i kroppen, ett tryck över bröstet, och jag känner mig typ förtvivlad och håglös, men det känns tydligt att känslan kommer från ensamhet. Jag tror inte att det skulle hjälpa att börja plugga igen för där är man ändå väldigt mycket på egen hand och träffar inte samma människor regelbundet, och känner mig ändå inte redo för det än efter utbrändheten, så jag är fortfarande hemma hos mina föräldrar (som jobbar). Jag har ett antal vänner som är väldigt schyssta och förstående och som finns där om jag vill sms:a, ringa eller planera in att ses och det finns fler personer som förmodligen skulle vara villiga att ta upp kontakten med mig igen. MEN ändå känner jag mig verkligen ensam! Jag är fortfarande trött på mobilen, har nu tagit bort många sociala medier, jag orkar helt enkelt inte med att ha kontakt med folk online hela tiden och tror inte att det kommer att ändras! Det har alltid stressat mig ända sen jag fick en mobil! Jag lyckas numera med nöd och näppe svara på alla meddelanden som samlats upp efter typ två veckor åt gången... Men det känns inte tillfredsställande, det är inte alls samma känsla som när man är med folk irl, det blir bara stressigt administrationsarbete typ! Jag har fått flera förslag från kompisar att bestämma att ses, men jag skjuter på det hela tiden för det känns så krångligt på nåt sätt... Men en intressant grej är att den gången i veckan då jag promenerar med rehabgruppen på hunddagiset, så försvinner mycket av ensamhetskänslan. För jag behöver bara gå dit, ingen mobil, det är samma tid och samma människor och vi gör samma sak, och jag känner mig som en del av en grupp! Jag märker att min hjärna är helt desperat efter den typen av tillhörighet liksom! Men det är bara en gång i veckan och de som är där är mycket äldre än mig och det är ju inte helt samma sak som att vara med folk från min egen generation. Jag försöker fylla tomrummet med att gå ut och göra ärenden och prata lite när jag betalar i kassan, eller med att kolla på vlogs på youtube så att det känns som jag är med människor, gosa med katten osv. Att prata med folk på gatan är inte en grej, man undviker ju snarare varandra, och att träffa folk någon annanstans än online går ju typ inte för det mesta anordnas för barn upp till 12 år, eller så måste man vara engagerad i någon sport eller nåt... Jag vet inte om jag bara inbillar mig men jag tycker att det känns som att det är mycket svårare för min generation att vara en del av något socialt sammanhang, TROTS att det är så lätt att smsa med en massa vänner?! För att sammanfatta så vet jag väl inte vad jag ska göra med mina känslor av ensamhet, och jag fattar inte varför jag inte bokar in att träffa de kompisar som kontaktar mig, och jag vet inte hur jag ska kunna ge min hjärna den typ av socialt umgänge som den verkar kräva! Jag är rädd att jag kommer att göra mig själv helt ensam genom att rata mobilen eller att jag kommer att hamna i depression eller nåt dumt beroende för att jag inte kan fylla det här sociala behovet... Finns det någon väg ur detta?

Svar

Hej, tack för ditt mail. Så roligt att du skriver igen. Så jättebra att du kunnat jobba dig ur många av dina problembeteenden och din ångest, för det är verkligen ett jobb. Att faktiskt känna att det kan bli bättre är en sådan otroligt viktig erfarenhet! Så igen, bra jobbat! Du skriver som slutord i mailet; ”finns det någon väg ur detta” då vilja börja med att säga att det i stort sett ALLTID finns en väg ur ”från att ha det som jag har det för alltid” Det finns för enkelhetens skull bara två alternativ, att acceptera eller att förändra. Acceptans i denna bemärkelse handlar inte alls om att ”passivt ge vika” gilla, ge upp, tycka är bra eller ok. Tvärt om, alla tankar och känslor och sin åsikt över det man vill/behöver acceptera är precis som förut. Att acceptera något i denna mening är att se ”verkligheten som den verkligen är”.. Att verkligen SE den ta in den, men öppna ögon. Och faktiskt just det, att acceptera något, det är det viktigaste för att kunna förändra. Att INTE acceptera är att vägra ta in, vägra se, säga och tänka NEJ, jag vägrar att det är såhär, helt vansinnigt, orättvist, varför just jag, jag som alltid…, Denna inställning gör livet till ett lidande, en känsla av hopplöshet, att man inge har kontroll osv. Att acceptera, se att verkligheten är så här, detta har hänt, dessa förutsättningar har jag, är att gå från lidande till smärta, för ont gör det ändå det man har svårt att acceptera men hela livet blir inte ett lidande. Att inte acceptera, vägra se, gör oss spända, stridsberedda, arga osv det är stress/ångestsystemet i hjärnan som är aktivt. Utan kontakt med frontalloberna där logiskt tänkande, se mönster, sammanhang, planering mm finns. Hela kroppen skriker bokstavligen NEJ. Att acceptera är något man behöver göra om och om igen, särskilt om det är något mycket svårt vi behöver/vill acceptera, som t.ex. ett dödsfall, an partner som vill lämna, oönskad barnlöshet, traumatiska händelser, handikapp mm. Det är som om man tänker sig ett vägskäl, där ena vägen leder mot icke acceptans och den andra mot att acceptera, man hamnar åter och åter i att tänka/säga/känna NEJ, det GÅR INTE. Och man behöver slappna av, andas lugnt, vara mindfull och leda in sig själv i att acceptera, kanske varannan minut till en början. Och acceptans behövs för att kunna förändra, man behöver se helt och fullt vad man KAN göra för att lindra, gå vidare, och kanske faktiskt göra åtgärder för att det inte kan hända igen. Jag ska ge några exempel. Jag köper mitt drömhus, för en ganska hög penning, ett fantastiskt hus med bara ett stort fel, det är rosa. Jag kan ju inte bo i ett rosa hus. Jag gör upp med säljaren att de ska måla om huset innan de lämnar. Dagen kommer, jag ska äntligen få flytta in i mitt underbara hus, flyttlasset och jag kommer fram, och vad ser jag ; huset är fortfarande rosa! NEEEEJJJJ! Ilskan, vreden, jag har ju RÄTT, paniken, river upp himmel och jord för att få tag på säljaren, men inga spår, de har flyttat utomlands. Nu finns två alternativ, att strida, ge sig hän i vreden, jaga, ta hjälp av advokater, söka mm att, att gå där ständigt arg och missnöjd i mitt rosa hus, som väcker min irritation ständigt. Det andra alternativet är att acceptera verkligheten som den är, att kämpa med detta FAST jag har rätt, blivit ”bedragen” osv, faktiskt se, och kunna lugna mig, tänka klart och snabbt ta dit målare som målar om mitt hus. Jag slipper lidandet med det rosa huset.. Ett annat exempel är en mycket kär kollega till mig, en jättetrevlig kunnig man, med många starka sidor. Då han var ung och började träffa kvinnor så hade han något som störde och var i vägen. Han är VÄLDIGT kort.. Detta hindrade och påverkade honom på många sätt. Han dejtade bara kvinnor som var korta, ville helst sitta ner då han umgicks, stapplade omkring på 80-talerts platåskor mm Detta var ständigt i hans tankar, gjorde honom passiv och nedstämd. Till han bestämde att sig för att han behövde acceptera faktum. Han jobbade med detta och gifte sig senare faktiskt med en långbent flygvärdinna, han tränade också och blev en mycket skicklig dansare. Till hans egna, hans frus, min och andra kollegors och vänners glädje. Naturligtvis fanns många känslor kvar, ett ogillande, tankar om att inte duga, och då fick han jobba med att se att” så här är det”, och fokusera på andra delar på att vara den han är, göra det han vill, inte låta ”kortheten” få hindra honom. Vad gäller då förändra, utifrån de förutsättningar man har. Att ha ett tydligt mål, vart är jag nu vart vill jag nå. Och tydliga delmål, steg mot målet kan vara en stor hjälp. Att ha en tydlig måldbild, att se sig själv med hjälp av alla sina sinnen (hur ser det ut, låter, känns, luktar mm) i den vinnande situationen kan öka motivationen och ”kämparglöden”. Du beskriver en stark ”ensamhetskänsla” och tillskriver den känslan ditt dåliga mående nu och att du ”sitter fast” och känner dig förtvivlad och håglös. Det är ju detta med tankar, hur då påverkar oss så mycket, våra känslor och det vi gör. Tankar är vårat ”självprat” en ständigt närvarande röst som säger saker till oss om vad som händer i och omkring oss. Oftast negativa saker.. Vi har en tendens att tro på dessa negativa tankar, ta dem för sanning, fast tankar är just precis tankar, och inte alls någon sanning. Vi tänker negativa saker, ”jag är så ensam” ”alla andra har någon” ”jag klarar inte” ”det är ingen idé” osv- dessa tankar sätter igång stress/ångest-systemet i kroppen (Har du sett Anders Hansen på SVT-play Din hjärna, första avsnittet om hjärnan och stress, kolla på det) Stress-larmsystemet sätter i gång en serie av stressymtom i kroppen, och ännu flera negativa tankar och känslor. Att bli medveten om detta, stanna upp och observera sina tankar/känslor och symtom från kroppen, vad jag tänker och hur det får mig att må. Sedan välja att tro på tanken eller faktiskt börja att ”motbevisa den” Resonera med sig själv från frontalloben där logiskt tänkande och mönsterseende bl.a. finns, istället för att gå på impulsen som Amygdala sänder ut vid stress/ångest. Du HAR en del vänner du träffar nu, en del som villigt vill ta upp kontakten igen, du träffar människor och har en trevlig aktiv stund på hundpromenaderna mm. Studier skulle innebära många nya människor och en verklig möjlighet att faktiskt inleda kontakt med blivande nära vänner. Ett steg i taget. Du ÄR sårbar, har varit utbränd och ditt stress/ångest-system ÄR lätt-triggat och känsligt. Och du har samtidigt gått stora kliv framåt! Det är ett jättejobb du gjort. Skulle vilja tipsa dig om att testa målsättningar på webben, träna acceptans och även prova beteendeanalys, en ny del på Snorkel. Det kan hjälpa en att se tydligare vad man känner, tänker och gör, hur kroppen påverkar samt vilka konsekvenser det man gör får på kort och lång sikt. Det blev ett långt svar, samtidigt som jag skulle vilja säga massor mer. Sköt om dig själv och se med värme på dig själv och allt du lyckats med. Kram från Snorkel