Jag har panikångest

För cirka 1 månad sen drabbades jag av panikångest, torgskräck och socialfobi.

Jag har inte ännu fått någon proffsionell hjälp men väntar på att få tid hos en psykolog.

Det som känns mest jobbigt är att ta med ned på stan där det rör sig mycket folk och bilar. Då drabbas jag direkt av panikkänsla och måste bort fort, jag har varje gång jag närmar mig en öppen plats med mkt folk på, otroligt ont i magen och känner yrsel och svettningar.

Jag har fått råd av min husläkare på saker jag ska göra, tex föreslår han att jag ska möta faran och gå ner på stan och föröska inbilla mig att inget kommer att hända och att jag klarar av det, hur f*n ska jag kunna motivera mig till det ?!?!?! Jag klarar ju knappt ens att gå utanför hemmet.

Detta påverkar oxå mitt förhållande med en undrbar tjej, jag måste få hjälp innan jag förlorar mer än min stora kärlek.

Hej, tack för ditt mail.

Du ger en bra beskrivning av hur det ser ut och känns då man har panikångest.

Jag antar att du även har läst på den här hemsidan om det. (finns också mycket information du kan hitta på nätet)

Din husläkare har rätt, att möta rädslan och göra precis det som man är rädd för, är vägen ur din ångest.

Att stanna kvar i situationen TROTS att ångesten river i kroppen.

Om du flyr undan så blir det bara ytterligare bekräftelse på att du inte klarar av och att det är "livsfarligt". En ond cirkel av att bli mer och mer begränsad.

Hur ska man motivera sig, ja du har ju kort sagt allt att vinna och inget att förlora, en underbar tjej t.ex....

Grejen är att närma sig de jobbiga situationerna i små steg, så att de blir möjliga att klara. Inte ta i för mycket.

Tänk dig att dyka från 10:ans trampolin första gången, om man inte har gjort det förut. Rätt omöjligt eller hur...

Om man däremot börjar vid bassängkanten, tränar och ökar på svårighetsgraden lite i taget, 1:an, 5:an etc. med 10 :an som mål, så går det till slut.

Det är, rent ut sagt, fruktansvärt jobbigt att ha ångest, men det är inte farligt, man dör inte av det.

Och ångesten klingar av efter ett tag även om man stannar kvar i den jobbiga situationen.

Kroppen orkar inte hålla detta "alarmläge" hur länge som helst.

Gör en lista på jobbiga situationer, en herarki vad är lättast att börja med och vad är svårast.

Du måste börja med det du klarar nu, inte ned på stan direkt om du knappt kan gå utanför dörren.

Träna i små steg, ett litet steg fram är bättre än inget steg alls!

Du får nog hjälp med detta av din psykologkontakt. Det är ett jättejobb du har framför dig, men trägen vinner!

Man kan lära sig att hantera sin ångest.

Läs om andnings- och avslappningsövningar på hemsidan, vanligt att man hyperventilerar, därav yrsel och hjärtklappning.

Hälsningar Snorkel