Har GAD- ingen behandling har hjälpt.

Jag lider av generaliserad ångest och har provat många olika metoder för att lindra den.

Jag har provat bl.a. KBT, PDT, flera olika mediciner, mindfulness, distraktion och fysisk aktivitet. Inget av detta har haft den minsta effekt. KBT:n (som jag provat två gånger med några års mellanrum) innehöll dessutom exponeringsövningar som gav svåra biverkningar i form av ökad ångest och inre bilder som vägrar försvinna.

I övrigt tycker jag att terapeuterna (både i KBT:n och DBT:n) bara sa sådant som för mig är självklart.

Jag kommer fram till väldigt mycket på egen hand och har inte heller känt att någon av mina terapeuter kunnat möta mig.

En terapeut uppmärksammade detta och menade att jag förstår mer, och tänker i fler banor, än dem som ska hjälpa mig och att det därför är svårt för mig att få hjälp.

Jag upplever att när jag klättrat till ett visst pinnhål på stegen så kan inte terapeuterna klättra högre och då tar det stopp, då får jag ingen hjälp.

Vad ska jag göra? Finns det verkligen inget sätt för mig att hantera min ständiga oro?

Den tar över mitt liv.

Hej, tack för ditt mail.

Denna webbsida och tillhörande frågelåda kommer från BUP, är ”självhjälp” och speciellt riktad till barn och unga, men jag vill försöka svara på din fråga ändå.

Med risk att du naturligtvis både tränat och hört all många gånger tidigare.

GAD skiljer sig från annan ångest, är en ständig oro, en ständig beredskap, som en jägare som ständigt går med ”höjt vapen” och ser faror överallt. Ett stort ”lidande” för den drabbade.

Som allt annat så vet vi inte exakta orsaker, men arv och miljö är väl orsak till det mesta..

Ångest är en överlevnadsstrategi, något som gjort att vi människor överlevt och utvecklats genom miljontals år. Då vi levde på savannen, eller som grottmänniskor var detta stress/ångest system oerhört viktigt, vi skulle reagera starkt, snabbt och utan att tänka så mycket, på faror som hotade vår existens.

Kroppsliga funktioner som alla har en viktig funktion att göra oss snabba och starka, sätter igång och vi agerar snabbt.

Viktigt även idag om vi överrumplar en inbrottstjuv, en bil störtar emot oss på fel sida av vägen eller vi blir jagade av en ilsken björn, då är det bara fly eller slåss som gäller (eller frys ”spela död” som kan vara en reaktion ibland)

Problemet är, att då vi vid en ”verklig fara” t.ex. panikspringer från en hund som jagar oss, så tänker man inte nämnvärt på hur hjärtat dunkar, hur andningen är snabb o ytlig och vi knappt får luft, hur kroppen är spänd, hur synen påverkas, kort sagt alla de kroppsliga reaktioner som uppstår, men när dessa kommer i oroande vardagssituationer, eller bara vid TANKEN på olika händelser, så är de mycket obehagliga och svåra att klara av.

Vi har ju som en ”inbyggd scanner” som ska scanna av faror, även ”tänkta faror”, och just de ”tänkta farorna” är ju så mycket större idag än då vi levde som grottmänniskor- många händelser och ”svåra obehagliga” uppgifter och händelser, triggar vårt stress/ångestsystem.

Vi drabbas av en sk ”inlärd” rädsla då vi varit med om något svårt, jobbigt som gör att vi blir mera rädda inför att detta ska hända igen, vår hjärna scannar av liknande situationer/händelser och vårt ”stressystem” triggas lättare nästa gång.

Man säger ju att vid GAD har man en extra överaktivitet i hjärnans limbiska system som alltså styr känslomässiga reaktioner.

Har man varit med om traumatiska, jobbiga händelser, sker även denna ”överaktivitet” som vid PTSD..

Har du kollat på Anders Hansens program DIN HJÄRNA, finns kvar på SVT-play, första handlade just om vårat stressystem, det sista mera generellt om psykiskohälsa. OM du inte sett kolla på dem.

Ångest fungerar så att OFTAST flyr vi eller undviker den "tänkta faran/hotet, eller går in i situationen ”fullt stridsberedd” just för att det känns så obehagligt. t.ex. , lämnar affären om ångesten startar där, eller om ångesten väcks av tanken på att möta en orm så undviker man skogen, kan inte gå i gräs etc.

Inför olika sociala situationer kan en mängd ”coopingstrategier” pågå för att man överhuvudtaget ska klara av, är stridsberedda eller beredda på att fly..

Detta fungerar kortsiktigt men på längre sikt lär vi oss inte att hantera, klara av svåra situationer och hantera ångest, för egentligen ÄR ju inte svenska ormar, sociala situationer, eller ens en ”panikattack” "fara och hot" så vi kan alltså träna för att stanna kvar och klara av, lära oss att hantera och minska ångesten inför det vi är rädda för.

Om man hela tiden undviker och flyr från TÄNKTA FAROR, så blir man allt mera ångestfylld i allt fler situationer, man tänker och tror att det "jobbiga svåra" kan hända/dyka upp nästan var som helst, det SKULLE ju kunde hända, TÄNK OM det hände och så vidare, och så blir livet allt mera begränsat och vi blir allt mera ångestfyllda och rädda.

Har inga andra strategier än att fly undan. Det är lättare att beskriva och tänka sig detta då det handlar om antingen direkta faror (som björnen) eller saker som egentligen inte alls ÄR farliga (sociala situationer, svenska spindlar, få en spruta mm)

sedan finns det saker som faktiskt kan hända, och faktiskt är en VISS LITEN RISK, som t.ex. risken att drabbas av cancer av avgaser. Eller att krocka med bilen, krascha i ett flygplan, påkörda då vi cyklar, båten sjunker, få i sig en giftig svamp då man äter svampstuvning, få nedsatt hörsel av hörlurar, nedsatt syn av att använda dator och mobilskärmar, biten av en orm, hund, geting, bli smittad av maginfluensa eller annan influensa då man träffar andra människor, mm mm.

OM vi tog alla dessa eventuella faror på största allvar, alltså gjorde allt för att skydda oss mot dem och undvika dem, så skulle vi leva ett mycket handikappande liv, isolerade och utan att komma någonstans eller utan att kunna vara bland andra människor.

Det finns faror ja, och det finns alltid en viss liten "risk" med nästan allt, men vi behöver ta den risken, leva här och nu och njuta av livet.

Om vi ständigt går omkring och oroar oss, ska vara på vår vakt, inte utsätta oss för något, så blir det inte mycket kvar av "livet"..

Vi behöver lära oss att leva med "ovissheten" att vi faktiskt inte riktigt vet vad som påverkar och kan skada oss.

Du har under åren provat en mängd olika mediciner och psykologiska behandlingar, i din kamp för att lära dig leva med DIN ”ovisshet” och hantera DIN oro, utan resultat, du lever med din ”ständiga oro”, går ständigt med höjt vapen..

Jag funderade över den exponering du gått igenom, och som gett biverkningar, satt spår av svåra upplevelser, då har ju exponeringen, tvärt om vad som tanken är, blivit YTTERLIGARE ett tillfälle för inlärning att en situation är ”livsfarlig” dvs måste undvikas, ger ångest- triggar stressystemet.

Exponering- steg för steg träning, handlar ju om habituering och ”nyinlärning, dvs lära OM, att jag KAN hantera att INGET farligt händer, att jag KAN kontrollera kroppssymtom att jag KAN klara situationer, vet vad jag kan göra.

Görs i så pass små steg så att man klarar av, stannar i situationen till ångesten lägger sig, använder tekniker som avslappning, lugn andning, medveten närvaro etc, för att signalera till hjärnan och kropp, ”det är OK, inget farligt händer” behöver INTE försvara oss eller fly.

Få kontakt med kroppens ”lugn och ro system” ”Sänka vapnet.. för att så småningom inte ens behöva ha vapen med sig..

Framför allt vid GAD handlar det om att ha strategier för att ”lugna kroppen” att få hjärnan och kroppen att förstå att man inte är i ”krig” man behöver inte vara försvarsberedd.

Gissar att du har jobbat en hel del med detta svåra, och funderar om stegen varit FÖR STORA?

Det är ju så att vissa psykologiska tekniker fungerar på vissa men inte på andra, vi är olika.

Vad, vilka situationer, undviker du, eller genomför med ”full ångest” ”fullt stridsberedd”?

Vilka känslor får du i och inför dessa? Hur ser dina katastroftankar ut i och inför dessa?

Vad får dina beteenden (tankar och känslor är också beteenden) för konsekvenser för dig på kort och lång sikt? Vilken egen sårbarhet, t.ex. gamla mönster, historia, annan sjukdom etc har du som påverkar? Vad händer i din kropp?

Har du provat BETEENDEANALYS, finns på denna webbsida med många förklaringar och instruktioner innan, ett sätt att se hur man på olika sätt fungerar och gör, man kan lära sig om sig själv och sina ”inlärda” reaktionsmönster. Prova, träna med färdiga alternativ för att lära dig.

På sikt lära in alternativa beteenden, göra på ett nytt mera konstruktivt sätt.

Man brukar jobba med Acceptans- tekniker får att se verkligheten som den ÄR, (inte att gilla eller tycka ok) att acceptera att man har det så svårt som man har det- för att nyfiket och intresserat se på hur man fungerar, i vilka situationer osv. (Det finns lite om acceptans på Snorkels webbsida.)

Tekniker för att ”lugna kroppen” (som allt annat måste man öva) lugn andning, avslappning, avspänning, medveten närvaro för att bl.a. skifta fokus mm

Styra sitt grubblande till viss tid på dagen, där man ohejdat får oroa sig, annars ”skjuts oron upp- och avleds. Kan passa vissa.

Stegvis närmande, steg för steg träning, bryta undvikanden- ”och full stridsberedskap”.

Känsloreglering- för att lära sig om just sina känslor, generellt vad man har känslor till, vilken funktion känslan har, samt träna på att reglera en känsla som ställer till problem, träna på att göra tvärt emot det känslan vill få en att göra.

Skills Uppsala, snorkel reglera känsla är en app med just känsloreglering. Använd kod x330 och gör sedan eget lösenord.

I appen Snorkelövning finns en mängd olika röstövningar och instruktioner i avslappning, ångesthantering, medveten närvaro mm. Testa gärna.

Har du läs Anna Kåver och Åsa Nilsonnes böcker ”Att leva ett liv inte vinna ett krig” och Vem är det som bestämmer i ditt liv” ? Handlar bl.a. just om acceptans. Kan rekommenderas.

Slutligen vill jag inge dig hopp, att inte ge upp i dina försök att kämpa mot en behandling som kan hjälpa dig må bättre, fungera bättre i ditt liv.

Sök hjälp igen, prata med din läkare.

Som sagt, en frågelåda från BUP, men ville ändå svara dig, hoppas du kan testa våra verktyg med ett accepterande förhållningssätt.

Kram från Snorkel