Ångest över att mista skolkamrater

Lyssna

Fråga

Hej, jag går i årskurs två i gymnasiet, jag har ångest över att de som är ett år äldre ska lämna skolan nu. Jag har inte så bra kontakt med alla att vi kan umgås efter skolan och så, men pratar ändå med dem lite då o då. Hur ska jag klara mig ett år utan dem i skolan när de på grund av dem jag tyckte om skolan? Hur ska jag släppa de från mina tankar?

Svar

Hej, tack för ditt mail. Du hade inte skrivit någon mailadress så kunde inte svara direkt till dig. Det du beskriver, den ledsnad och oro/ångest man känner över skolavslut och att mista vänner man haft under en lång tid, är det nog många som känner igen. Det är nog knappt någonstans man kommer varandra så nära som just i skolan under barn/ungdomsåren, kanske särskilt i grundskolan eftersom man kan gå i skolan tillsammans i 9 år, men även på gymnasiet. Du känner av det faktum att du ska "mista" den närhet och dagliga kontakt du haft med skolkamrater under de senaste åren, och det är inte svårt att sätta sig in i. Det BLIR en skillnad, saknad och förändring, så är det ju. Sedan kan man ju träffas, hålla kontakt och "träffa på", beroende på hur nära man varit och är, men den dagliga kontakten försvinner ju. Det BLIR jobbigt i början, rutiner man kanske haft tillsammans förändras, så är det. MEN alla finns ju kvar och precis som du skriver så kan man prata med dem då och då. Och man träffar nya. I början blir det en sorg/saknad, som vid alla förluster, och man kanske är lite "vilsen" ett tag, inte konstigt alls. Sedan gäller det ju att acceptera att så här är det, fast jag inte gillar det och tycker att det är jättejobbigt, och fundera på andra kontakter i skolan och bygga upp nya rutiner. Om man fastnar i, bestämmer sig för att INTE acceptera faktum, att de går inte kvar i skolan längre, så blir det hela jobbigare. Om man bestämmer sig för att INTE lära känna nya, vara med andra eller bygga nya rutiner "för jag vill ha de gamla tillbaka" "inget är som förr" osv, så bir det ett jobbigt år. Sedan är det ju så faktiskt så, fast det låter som en klyscha "tiden läker alla sår", det blir lättare med tiden. Så mitt tips till dig handlar ju om att på fritiden ha kontakt med dem som du vill, men att på skoltid satsa på att få det "så bra som det går" utan dem som slutar. Vara öppen och aktiv i nya kontakter och rutiner, inte fastna i din saknad och att "det var bättre förr". Vissa människor har svårare för förändringar och separationer än andra, så detta kan vara ett återkommande problem, att man reagerar starkt på verkliga och "tänkta" separationer, och något man kan behöva träna på att hantera. Vissa har också mer benägenhet att få ångest inför svåra situationer, redan långt innan de sker, och det låter som om det är så det blivit för dig nu. Du får ångest av bara tanken på att något ska ske om några månader, dessutom ett långt sommarlov i mellan, som det brukar vara varje år. Så det du känner ångest för NU, händer alltså om 4 månader ungefär.. Att vara här och nu, i det som händer just nu, uppmärksamt och med öppna sinnen, medveten närvaro - mindfulness, kan vara till hjälp. Det finns information, några filmer och många text och röstövningar på denna webbsida och i Snorkels appar, både Snorkelövningar och appen skills Snorkel reglera känsla. Du hittar information om apparna på webbsidan. Att träna på att styra uppmärksamheten till det som händer nu, inte det som varit eller det som eventuellt komma skall och fastna i dessa tankar. Det mesta av oro och ångest har man just inför något som eventuellt händer, man målar upp "skräckbilder" i sitt huvud och mår dåligt LÅNGT innan. Sedan blir det ofta inte alls så hemskt som man tänkte, och massor av tid och energi har gått åt i onödan, man har mått dåligt, varit ledsen, oroat sig och kanske mest varit hemma och ledsen massor av tid i "onödan". Kan du känna igen detta? Känsloreglering, att stanna upp, andas och slappna av, "hålla huvudet klart" och fundera på bra saker att göra istället för att "drunkna" i ledsnad, saknad o negativa tankar, och bli passiv, kan också vara till hjälp.