Får ingen hjälp då jag ber om det.

Jag vill typ ge upp, jag vill säga att jag inte ber om hjälp om det inte är så att jag verkligen behöver det och nu behövde jag det men jag fick ingen hjälp.

Jag pratade med kuratorn, mamma, min mentor och till och med min pappa som jag inte ens pratar med men ingen hjälpte.

Helt ärligt, efter att ha blivit nekad hjälp 3 gånger innan börjar jag ge upp men jag undrar en sak, hur kommer det sig att de som ska finnas där för en helt plötsligt inte gör det? Har jag blivit för jobbig?

Jag behöver veta varför jag inte prioriteras på samma sätt som en cancersjuk person skulle göra för jag känner mig minst lika döende.

Hej, tack för ditt brev.

Att vara en sådan person, sov verkligen inte ber om hjälp i första taget, utan oftast ”kämpar på” på egen hand.

Och så då man tänker att ”nu måste jag bara be om hjälp”, detta klarar jag inte längre ensam.

Och då uppleva att ingen lyssnar, ingen förstår eller att ingen hjälper.

Så smärtsamt, inte konstigt att du blir förtvivlad, typ vill ge upp.

Du har försökt beskriva hur du tänker och känner, för kurator, mamma o pappa och mentor i skolan, men tycker inte att något hjälpte.

Du upplever till och med att du blev NEKAD hjälp…

Du tänker och känner att du mår så dåligt, har det så jobbigt, lika svårt som en cancersjuk person, men DU blir inte prioriterad..

När du uttrycker det så, så anar man att du verkligen har det jättetungt och jobbigt, smärtsamt.

Men jag undrar om de du pratat med har FÖRSTÅTT hur dåligt du mår, hur jobbigt det känns för dig..

Det är ofta det det handlar om, att någon annan inte har förstått.

De behöver inte tänka/känna/tycka lika, bara utgå ifrån hur DU upplever det, och därifrån hjälpa dig framåt.

Kan vara så att andra fått en bild av dig att du är jättestark, orädd, klarar allt, vet hur du ska göra med allt och så vidare. Så att de tyvärr inte tar att du ber om hjälp på allvar, inte förstår riktigt.

Du kanske behöver vara ännu tydligare, beskriva ännu mera.

Tyvärr. För man önskar ju att andra lätt ska förstå och hjälpa.

Ge inte upp, prova igen, skriv ett brev där du beskriver ditt mående, dina tankar och känslor, hur det blir för dig.

Och gärna det du önskar få hjälp med.

Kanske att någon lyssnar, hjälp att avgränsa i skolan, hjälp att använda övningar då ångest kommer med mera.

Du skriver ingenting om hur det ser ut i ditt liv, på vilket sätt du mår dåligt, dina tankar och känslor, inte heller vilken hjälp du önskat få, vilken hjälp kan vara till hjälp för just dig.

Alltså hur skulle livet vara efter hjälpen? Hur skulle du märka att det var bättre/hjälpte?

Det är svårt att skriva något om mående, som du skulle kunna använda dig av då du ska försöka förmedla hur du tänker, känner och mår.

Denna webbplats och vidhängande appar, handlar annars om det.

Att sprida kunskaper och strategier. Till ungdomar själva, deras föräldrar och deras omgivning, till exempel elevhälsa och lärare. Kan du läsa mera på denna webbsida www.snorkel.se

Om nedstämdhet, stress, livsbalans, oro/ångest, tankar på att inte orka/inte orka leva, negativa tankar, känslor, göra sig själv illa, med mera.

Läs under VAD ÄR och VAD GÖRA. Vad känner du igen?

Du ser också lite om vad som kan vara till hjälp, vilken ”behandling/bemötande som kan leda till att man mår bättre, kan hantera starka känslor.

Snorkels två appar

Snorkelövning, med olika röstövningar och instruktioner för att hantera jobbiga situationer i livet, minska stress och ångest.

Skills Snorkel reglera känsla (använd kod x330) handlar om känslor och hur man kan reglera känslor som hotar att ”dränka en”.

Läs lite mera på webbsidan, skriv ett brev eller email till dina föräldrar där du beskriver tydligare hur du mår och känner. Det finns hjälp att få. Du är naturligtvis jätteviktigt.

Skriv igen om du vill och berätta tydligare hur just du mår och har det. Kram Snorkel