Dåligt självförtroende

Hej! Jag har jättedåligt självförtroende. Det känns som att jag inte klarar nånting, och jag har inga talanger. Och så fort jag känner att jag är bra på nånting så kommer någon annan och är bättre. Ibland känner jag att jag lyckas rita en teckning som blir rätt bra, men när jag visar mina kompisar kommer alltid nån av dem och visar en bild som hon har ritat, som är tio gånger bättre. Och när jag har skrivit en text som jag tycker blev rätt bra frågar nån kompis om jag kan läsa igenom hennes text, och jag ser genast att hon är mycket bättre. Jag kan åka konståkning, och jag är bäst i min grupp, men det är ingen riktig talang. Det är inget jag kan visa upp för mina kompisar så dem blir imponerade och sånt... Sen får dem mig att känna mig osynlig ibland. Jag kan försöka säga nåt till dem, eller försöka komma med i samtalet, men det är som om jag inte finns eller inte hörs, vilket får mig att må ännu värre. Det här har också gjort att jag blivit väldigt försiktig, och jag vågar inte tro på att bra saker händer mig. För tre år sen började jag gilla en kille, och jag var helt säker på att han gillade mig. Vi tillbringade mycket tid tillsammans och hade kul varenda gång vi träffades, men nu kan jag inte tillåta mig själv att tro att han gillar mig. Det känns som om att om jag hoppas på något blir jag bara besviken. Vi spelar mycket tv-spel tillsammans, och förut brukade jag våga lägga huvudet mot hans axel samtidigt, och vi satt alltid väldigt nära varann, som om det faktiskt fanns ett vi. Men nu har jag blivit så osäker, och dem där stunderna vi har tillsammans sker allt mer sällan. Det är som att vi har en fantastisk stund tillsammans, där allt är perfekt och jag nästan vågar tro att han gillar mig tillbaka. Men sen försvinner bara allt... Jag brukar se det som en stapel, och när den är full får vi en fin stund, men sen måste stapeln laddas upp i några veckor innan det kan hända igen. Och stapeln blir bara längre och längre. Som om världen säger 

Hej, tack för ditt brev. Att vara ung, brottas med svåra situationer i livet, TÄNKA att man inte duger, inte klarar av, inte "håller måttet", tankar som leder till känslor som rädsla, oro/ångest, nedstämdhet osv i en ständig ond cirkel är tungt. Man jämför sig med andra, tänker att andra är bättre, klarar bättre, det sliter hårt på "självbilden" och självkänsla/självförtroende. Och tankar och "tron på vad vi tror ska hända" styr oss mycket, om jag tänker att "det kommer ändå inte att gå" leder det automatiskt att jag inte försöker till 100 och iom det så ökar risken att det faktiskt inte "går" och att jag inte lyckas.. Du beskriver så bra hur du slutat hoppas och slutat tro på att något bra kan hända dig. Går man länge med dessa tankar och känslor, att man ständigt tänker att man inte duger och inte klarar, så finns risken att man faktiskt blir nedstämd/deprimerad. Att man börjar tänka allt mer mörka negativa tankar, som leder till mera mörka negativa känslor, just i en ond cirkel. Har man för mycket av tungt och svårt som tar energi och för lite av roligt och positivt som ger energi, alltså balans i livet, så finns risken att man hamnar allt mer i nedstämdhet. Hur ser det ut för dig? Har du saker som kan vara intressanta, spännande, energigivande? Eller är ditt fokus hela tiden på att andra är bättre, du är sämre, negativa och energitömmande saker? vad gör dig glad? När känner du dig tillfreds? Mera av sådana situationer! Om man blivit nedstämd så är det mycket typiskt just med dessa negativa tankar och känslor. Har du någon på skolan, skolkurator t.ex som du kan få hjälp och stöd av? Att bygga självförtroende är just att våga börja tro på sig själv, se vad man klarar, se framsteg, peppa och stötta sig själv. Utan att jämföra med andra. Alla är olika, är bra på olika saker. Hur skulle du vilja att det såg ut i ditt liv? Hur vill du att andra ser på dig, vad är viktigt, vad värderar du för egenskaper hos andra och dig själv? Fundera lite på det. Att ha målsättning, rimliga mål och i steg träna på det man vill klara av är en bra början på en positiv cirkel. Läs också mera på sidan om livsbalans och acceptans. Konståkning låter som en väldigt stor talang i mina öron, men du tänker att "det inte duger", du är tom bäst i din grupp.. Du klarar något som många inte alls kan, vilken grej! Det låter som om både killen du gillar och du är blyga och osäkra på vad den andra tänker/känner. har du provat att säga att du gillar att vara tillsammans med honom, att han gör dig glad, att du faktiskt tycker om honom.. Han kanske inte heller vågar tro att du gillar honom. Skriv igen om du vill, kram Snorkel