Mina klasskamrater kommenterar allt jag gör och säger

Hej, jag har länge tänkt att jag kan ha depression då jag varit nedstämd och inte tyckt något verkat kul mm på väldigt längre och att det blivit värre speciellt under tiden innan sommarlovet. Just nu har jag sommarlov vilket gjort att jag inte behöver träffa mina vänner så ofta och vissa inte alls. Jag har upplevt att de varit väldigt elaka mot mig speciellt på senaste tiden. Det är främst 2 personer i min vängrupp på 4 pers. De kommenterar allt jag gör, saker om mitt utseende, reaktion, beteende, hur jag säger något mm. Tex så säger dom saker som att jag är jobbig, tråkig, härmar något jag sagt på ett hånfullt sätt och sedan fnissat. Även om jag tydligt visar att jag inte tycker det är kul så lyssnar dom inte och den ena vännen frågar ibland om jag blev kränkt eller säger att mitt leende inte når ögonen eller säger förlåt jag kanske tog i för mycket tidigare. Men problemet är sedan att samma sak händer nästa dag, dagen efter det, osv. Så jag kan liksom inte godta förlåtet. Varje gång jag försvarar mig så har dom någon bättre ”comeback” och det slutar med att jag ger upp och bara sitter och stirrar ner i bänken, kämpar för att inte gråta eller tänka för mycket på det och längta hem där medans jag hör dem prata/viska om mig. Jag har inga andra vänner och dom är ju liksom bra ibland men jag vet inte. Jag tror i alla fall att detta har påverkat min självkänsla enormt negativt och jag har börjat tro att det inte finns bättre människor och att deras beteende är normalt, även om jag hoppas att det inte är det. Jag är väldigt rädd att säga saker, men också att inte säga någonting för jag har blivit så kritiserad över precis allt jag gjort så att allt är fel. Jag tror också det har påverkat mig i hur jag har konversationer. Jag kan inte sluta tänka på hur jag ser ut, vad jag säger eller ska säga, vad jag borde eller inte borde säga och på vad jag sa för 3 minuter sedan som var otroligt pinsamt, och allt är dessutom pinsamt när det lämnar min mun. Jag har svårt att tro att det inte är det när det ända alla säger är att det är något fel med allt jag gör. Jag blir stressad och får extremt mycket hjärnsläpp. Jag slutar ibland lyssna på vad den andra personen sa för att jag är så upptagen med att tänka på att jag verkligen måste säga något och hur jag ska säga det osv.

Och så vet jag ju att en konversation är bättre när man verkligen lyssnar på den andra personen så då blir jag bara mer stressad. Jag känner hela tiden stress över allt och att jag inte kan formulera det jag vill säga men också tänka. Att om jag inte tänker och söker jättemycket om ett ämne så vill jag inte uttrycka min åsikt för den är liksom ”fel” och får mig att låta dum eller elak. Och ett problem jag också har är att jag nästan aldrig har en åsikt. Jag vet inte varför men det finns liksom inget där och en enda liten mening från någon annan kan få hela min åsikt att ändras. Och då är det mer någon annans åsikt som jag bara härmar rakt av. Så när någon fråga om min åsikt om något blir det väldigt stelt för jag vet inte vad jag borde säga och om jag säger något och sen pratar med någon annan vid ett senare tillfälle så tänker jag hur dålig mitt tidigare svar var och det känns som att jag inte tänkte ut ett bra svar. Och jag tänker heller aldrig ut ett bra svar utan bara konstiga pinsamma svar eller bara massa ”vet inte”. Allting blir bara så fel och inte alls som jag vill och jag är aldrig nöjd med mig själv för det känns alltid som att jag kan göra mer, bättre, mindre, inte så svårt för mig, svårt för mig, och ja, jag vet inte vad jag borde göra eller svara och därför har jag aldrig något att säga och svara bara vet inte. Nu känner jag att jag upprepat mig mycket i denna text och jag blir galen på mig själv för jag kan inte säga om det är bra eller dåligt heller. Mvh

Hej, tack för ditt mail. Dina vänner ger elaka kommentarer på det du gör, säger, hur du ser ut etc. är hånfulla, skrattar, härmar, viskar bakom din rygg mm. Detta är inte OK!! Det behöver få ett stopp. Du har försökt "försvara dig" visat att du blir ledsen och tar illa upp, de kan undra om du blev kränkt, säga förlåt, men sedan nästa dag händer samma sak igen.

Har du berättat för er mentor och dina föräldrar? Dina klasskamrater verkar inte förstå att de gått långt över gränsen, detta är inte kompisbeteende utan något som rent av är olagligt! Mobbing och att behandla andra illa. Sådant sätter djupa spår och kan förstöra hela någons skoltid. Du måste berätta så att du får hjälp att få klasskamraterna att fatta, och sluta med detta.

Även om deras intention kanske inte är att göra dig illa, så är det det de gör! Snorkel - Mobbing

Berätta för dina föräldrar ikväll.

Du skriver också att du på grund av detta helt saknar självförtroende och ser ner på dig själv och allt du gör. Du tänker negativa tankar om dig själv. Inte konstigt att du gör det, med det gör allt dubbelt värre för dig. Det är som om du skulle ha någon bredvid dig hela tiden, som säger dumma och elaka saker till dig, vad än du gör eller hur du än ser ut!

Vilken jobbig tanke! Att ständigt bara få höra negativa saker, då tror man till slut på att det man "hör" är sant! Våra tankar är ju som en "inre röst" som om någon "pratade med oss" hela tiden...Och får man bara höra att man är värdelös och kass, så börjar man till slut tro på att det är så. Och det låter som om du verkligen tror på dina negativa tankar om dig själv, tror att det är sant. När man hamnat i den sitsen som du är i nu, att man tycker att precis allt man gör eller allt med hur man ser ut är fel och värdelöst, så är det nog så att man behöver hjälp, det kan vara svårt att bryta på egen hand.

Du behöver kontakt med någon på din skola, kurator, psykolog eller dy. Att ha denna hopplöshetskänsla inom sig, som du beskriver, och misstroende mot andra och särskilt mot dig själv, kan bero på eller leda till, nedstämdhet och depression.

Hur fungerar ditt liv och ditt vardag? Hemma, i skolan, fritidsintressen och kompisar? Vad GER dig glädje och energi? Vänd dig till någon vuxen och be om hjälp!! Det låter som att du mår så pass dåligt så att det inte räcker med att bygga självförtroende.

Självförtroende och självkänsla bygger man ju genom att lyckas, känna att man "klarar av" gör OK saker, ser OK ut o.s.v. Man kan bygga det i steg, d.v.s dels träna på att stoppa och bryta sina negativa tankar, se det man kan och klarar istället för att fastna i misslyckanden. Träna att säga positiva saker till sig själv, blokera de dömnade negativa tankarna, eller "parera" negatoiva tankar med en positiv,

t.ex "jag missade detta prov, men jag klarade förra bra.

Jag har stora fötter men mina vader är jättefina.. etc.

Träna på att acceptera det man inte kan förändra, och jobba på att förändra det man KAN.. I steg.. Man behöver också ha mål som man vill nå, t.ex. något man vill kunna klara av, t.ex. "skulle vilja kunna spela instrument" skulle vilja ha mera kamrater, våga prata mera, villja dansa, bättre betyg etc.

Sedan har man en plan för hur man kan träna i steg, göra lite i taget, för att nå det målet.. Men för mig låter det som om det spelar ingen roll VAD du gör eller HUR du ser ut, du dissar dig själv helt i vilket fall som helst och dina klasskamrater späder på din redan låga självbild och självkänsla. Och då behöver man hjälp att bryta detta.

Berätta för dina föräldrar och ni kan ta kontakt med elevhälsan på din skola och berätta om hur du mår!

Läs också mera på den här sidan www.snorkel.se och vår App Bup-app om olika sätt att hantera ångest, stress och nedstämdhet! 

Man kan öva upp sitt självförtroende och självkänsla genom att göra saker man tycker är svårt och tror att man inte klarar, börja träna på att göra dem i små steg.

När man klarar av saker känner man sig glad och nöjd över sig själv, självkänslan ökar... Speciellt i tonåren brukar frågor om vem är jag och hur är jag dyka upp.. och det är lätt att fokusera och fastna på vad man säger och hur man tror att andra tycker om en och det kan bli jätte jobbigt med alla dessa tankar som kräver mycket energi.

Oftast fastnar vi människor för vad vi tycker att vi är dåliga på och inte vad vi är bra på.

När man är orolig för hur man uppfattas, vad andra ska tycka, rädd att göra fel, så spänner man sig, lyssnar på sig själv hela tiden, och det är svårt att både lyssna på sig själv och andra samtidigt.

Det men säger låter fel i egna örat, man blir ännu mera osäker, man försöker tänka ut innan vad som skulle låta bra, och det blir bara värre.... Det finns ett avsnitt på hemsidan att vara tonåring där kan du titta under fliken –dåligt självförtroende för tips och råd om hur du kan göra för att jobba på att förbättra självförtroendet.

Gör små mål vad du vill lära dig klara av, fundera på hur du stegvis kan jobba dig fram mot ditt mål, träna i små steg, beröm dig själv för dina försök!

Träna också på att ha fokus på den du pratar med, inte dig själv, precis som du själv skriver.

Prova och öva också andnings och avslappningsövningar, det gör dig mera avslappnad då du pratar och är tillsammans med någon.

MEN nummer ETT är att bryta det som händer i skolan, hur dina kompisar beter sig mot dig.

Skriv igen och berätta om hur det går för dig, ta hand om dig, kram Snorkel.