Mobbing och tvång

Hej När jag gick på min förra skola blev jag väldigt mobbad från ettan till början av femman (jag slutade där efter femman) det var allt från ord till slag och sparkar, jag mådde jättedåligt! Men tillslut fick mamma reda på det och tog upp det med min lågstadielärare som dock bara frågade vad JAG gjort, sedan på mellanstadiet fick vi en ny lärare som skötte det hela bra och var lite "neutral" mobbningen fortsatte ändå, sen fick vi en ny lärare efter ungefär ett halv år som istället började "favorisera" mig och då blev ju allt genast MYCKET värre, det var mordhot och allt möjligt. Jag fick gå till kurator på skolan och dom började "ta tag i det" som dom sa, men det blev ingen större skillnad. Men sen efter jullovet böt killen som drog igång allt skola, allt blev lugnare men samtidigt så hade jag inte direkt många kompisar.... Sen böt jag skola och blev kompis med ett helt tjejgäng och det funkade jättebra i början men sen låste det sig för mig jag visste aldrig vad jag skulle prata om eller nånting så det sluta med att jag gick själv. Men på den här skolan är dom mycket bättre och tog tag i saken på en gång! Så nu är jag kompis med VÄRLDENS underbaraste människor som tar en för den man är och man får vara precis som man är också. Men nu är det ju så här att under en lång tid tillbaka har jag haft massa "måsten" jag har verkligen mått jättedålit och tyckt att jag har varit helt störd i huvudet, men samtidigt kunde jag inte släppa det, för tänk om det var "sant" och att om jag slutade skulle det hända massa hemska saker, flera gånger var jag på väg att berätta för mamma och pappa men det slutade alltid med att jag inte vågade och fortsatte med "måstena" en kväll stod jag nere vid mitt rum i dörröppningen säkert minst 20 min för att jag inte stängde dörren "rätt" då var jag verkligen totalt knäckt! Jag visste inte var jag skulle ta vägen men jag KUNDE verkligen INTE strunta i det och gå och lägga mig! Men som tur var så skulle jag få gå till BUP och prata om allt jobbigt som hänt tidigare och då hade min mamma uppmärksammat lite "måsten" jag gjort och skrivit det i formuläret som hon skulle fylla i så det slutade ju med att allting kom upp till ytan, och helt plötsligt så bara kände jag en sån lättnad att berättat det för någon och att mamma och pappa visste det. När jag kom hem gick jag för första gången på så länge som jag minns gick jag "normalt" upp för trappan! Det var en sån otrolig skön känsla när det visade sig att inget hände det var ingen fara! Tillslut lossnade mer och mer, nu har det mesta försvunnit, men fortfarande känner jag det där "suget" i bland och jag hoppas att även det kommer försvinna efter ett tag! Det som sker det sker hur man än gör, det finns inget sätt att undvika det! Nu mår jag trots allt bra och älskar mina vänner och känner mig tacksam mot mamma att hon uppmärksammat allt som hänt och hjälpt mig så otroligt mycket! Men fortfarande så är det jobbigt att prata inför folk och att titta någon i ögonen, att kunna berätta saker för någon och att lita på någon, jag tycker det är hemskt att människor kan vara så elaka och taskiga mot varandra, ta hand om varandra och var glada i stället!! Anonym, 13 år

Hej anonym, tack för ditt brev. Bra beskrivet om hur svårt det är, både med mobbing och "måsten"d.v.s. "tvångs". Vad bra att du börjat må bättre, att du äntligen fått hjälp och går på en skola som tar mobbing på allvar. Det är väldigt svårt att vara utsatt för mobbing, och det tar ett tag innan man vågar börja lita på andra människor, kompisar, igen då man varit utsatt. Du kämpar också med att stå imot impulserna att följa dina tankar om att du måste GÖRA vissa saker för att UNDVIKA att det känns obehagligt, osäkert, inte känns "rätt"eller händer något hemskt. Det är det som är tvångstankar och tvångshandlingar. kallas också ritualer eller "måsten". Det svåra är som du beskriver, att våga låta bli att göra dessa handlingar, att vara i de situationer där man brukat få tvångstankar och gjort tvångshandlingar,"måsten".och stå imot känslan och tankarna att man måste att göra dem. alltså låta bli att göra dem. Du skriver att då du upptäckte att inget hemskt hände, så gick det lättare och lättare. Det kan vara olika hur mycket ritualer man har och hur svårt man har att sluta göra dem. Det finns hjälp att få på BUP, ett specialteam i Uppsala som jobbar med att hjälpa barn och ungdomar som har tvångs. Då gör man tillsammans upp ett träningsprogram och tränar på att stå imot sina "måsten" och vara i situationer då de väcks, i små steg, lite i taget. Hälsningar Snorkel.