Vill inte bli "vuxen"

hej, jag är en tjej som snart ska fylla 18 och jag vill absolut inte bli 18 eller äldre. känns som att folk kommer sluta bry sig när man inte är ett barn längre. jag kommer heller inte kunna ta ansvar över mig själv. det finns säkert många som har samma problem, livet går vidare, man är inte ensam osv.. vet allt sånt redan, men det känns inte bättre. kan inte prata med mina vänner om mina problem, har alltid varit den där som alltid är glad oavsett vad och aldrig mår dåligt, men jag mår egentligen inte alls bra. känner mig också väldigt ensam fast jag har bra vänner, fast tycker att jag aldrig blir bjuden till nån ting, fast det är nog så att jag drar mig oftast tillbaka utan att märka det själv. har också problem med familjen och skolan. istället för att vara i skolan sover jag, och istället för att vara hemma, är jag på stan. är så olik från resten av familjen, så kan inte vara i samma rum utan att vi börjar bråka om vad som helst. finns en massa mer i mina tankar, tror jag egentligen behöver prata med en psykolog eller något. menar inte att tycka synd om mig själv när jag skriver det här, men vet inte riktigt hur jag ska göra, så hoppas på lite tips :) (blev inte riktigt en fråga, men men)

Hej, tack för ditt mail. Du beskriver så tydligt, bra och känslostarkt, hur det kan vara när man känner sig vilsen och osäker, där mitt i mellan barn och vuxen. Rädd för det okända, hur krav och förväntningar från andra och en själv blir då man ska förväntas vara "vuxen" d.v.s. då man blir myndig och 18 år. Rädd för att förväntningarna ska bli att man får "klara sig själv nu" Det är med största säkerhet så, precis som du skriver, att jättemånga kan känna igen sig i det här. Du kommer snart att upptäcka att ingenting händer, det blir just ingen större skillnad då man fyller 18. På gott och ont... Vissa tror att då man blir 18 så får man bestämma ellt helt själv, behöver inte anpassa sig till andra, regler, tider, och ingen bestämmer över en längre. Men riktigt så är det ju inte, man måste fortfarande anpassa sig efter dem men lever med, som ju oftast då är föräldrar och syskon, man har lika dana regler runt skola och sammhället i övrigt. Och folk fortsätter att "bry sig" på ont och gott som sagt.. Din ensamhetskänsla, trots att du har vänner och folk omkring dig, är något som många också känner, oavsett ålder. Vi är ju trots allt enskilda individer, och väljer vi att ha fokus på tankar som " vad gör jag här" jag är ensam" hör inte hemma här" ingen föstår" o.s.v. som ju kan stämma också.. så förstärks ensamhetskänslan och vi blir nedstämda. Har du provat mindfulness?? Att träna på att vara här och nu, i stunden, i det vi gör och känner. Utan att döma eller försöka förändra. Oftast så befinner vi oss i tankar på saker som redan hänt, eller oroar oss för saker som kanske ska hända, saker som vi inte vet alls hur de blir men vi förstrar upp och skrämmer oss själva. Att vara i nuvet full ut, kan höja livskvaliteten och minska oro och stress. Läs om medveten närbvaro, mindfulness på den här sidan. Något som jag funderar på är dina problem hemma och i skolan, som du flyr ifrån. Kan tänka mig att dessa problem väcker oro och ångest. vad är det som inte fungerar? Kan du be om hjälp, kan du kontakta skolkurator på din skola för att försöka sätta ord på dina problem och se vad ni skulle kunna förändra och förbättra. Och ta ställning till om du behöver hjälp från psykiatrin. Nu flyr du men jag antar att dina problem finns kvar... Om du går länge och kämpar i en situation som bara är jobbig och svår, så finns risken att bli nedstämd eller deprimerad. Hur skulle du vilja ha det i ditt liv, hur vill du att din framtid ska se ut? Vad vill du jobba mot, vilka mål? vad behöver du för att nå dit? Vilka delmål kan du ha på vägen? Hur kan du få balans i ditt liv mellan saker som väcker obehag, stress och oro, och saker som ger glädje och får dig att må bra? Gör en lista över vad som ger och tar energi för just dig. Läs mera på den här sidan, och skriv gärna igen om du vill. Sköt om dig, kram Snorkel.