Tror att jag har depression

Hej, Jag är en kille på 16år som lider av depression tror jag. Jag känner mig trött, ledsen och allt är tråkigt just nu. Sitter extremt mycket vid datorn nu för tiden för att fördriva tiden. Saker som jag förr tyckte var kul, spela fotboll t.ex känns nu värdelöst. Allting är jätte trist. Mina föräldrar kommer inte så bra överens och dom verkar olyckliga också. Jag vet att dom bara bor ihop för min skull och därför får jag ångest över det. Jag har inga sömnproblem hade det förra året men det gick över ganska fort. Jag har inte modet att prata med nån om det inte ens min mamma fast jag älskar henne jätte mycket, om det här med min depression. Jag har haft min depression i ca 18 månader. Vill hellst inte söka upp nån kurator eller psykolog pga att kompisar kan få reda på det. Vill inte leva såhär längre hjälp! Vad ska jag göra?

Hej, tack för ditt mail. Du har mått dåligt under ganska lång tid, du beskriver på ett bra och tydligt sätthur du hamnat i en ond cirkel av dåligt mående som bara går nedåt och nedåt. Precis så som det kan se ut då man fastnar i nedstämdhet. Något häner i livet som gör det tyngre och tristare, eller man har gått i en "små tung" livssituation under en tid som påverkar en negativt. Man blir trött, orkeslös, initiativfattig, orkar inte ta sig för, ingentig känns roligt eller meningsfullt längre. Livet känns kort sagt "dö trist", för att slippa tänka på och känna så, så flyr man undan, och väldigt vanligt är just att man fastnar i dataspelande, dels för att sitta vid datorn är det enda man orkar ta sig för, och dels för att just datoranvändandet tar mycket av ens uppmärksamhet, där finns ju allt, och man får lite lagom ansträngande att sysselsätta sig med.. men det är dubbelt, för samtidigt så blir man mer och mer "apatisk", blir mer isolerad, träffar mindre andra människor, blir tröttare, kommer utanför "livet", mister vänner, osv osv.. Vilket gör en ännu mera deppad... Sömnproblem, avsaknad av motion och rutiner, oregelbundet ätande, gör också sitt till för att förvärra situationen.. Svårigheten är att bryta denna onda cirkel, återuppta ett mera aktivt liv, i början göra skaer fast man inte har lust, återuppta kontakter med kompisar, återuppta rutiner runt sömn, mat och motion. Ta sig ut träffa människor, ja aktivera sig på olika sätt, göra det i små steg, lite i taget, och fast det till en början känns helt meningslöst, jobbigt och trist... Det är svårt. När man som du har gått så länge i nedstämdhet och deppighet, så behöver man oftast hjälp att "komma igång" igen, man behöver stöd och förståelse för sin situation och hur jobbigt detta är och känns. Ibland är det också så att man behöver hjälp av medicin under en period, som en "krycka" för att "komma upp" lite och orka ta sig ur sin inaktiva tunga situation. Hela din familj verkar också ha det jobbigt, du beskriver att de verkar olyckliga, ni pratar inte med varandra om detta, säkert p.g.a. av hänsyn och rädsla, precis som du tänker. När man mår som du mår så behöver man stöd av sin familj, du verkar ha en nära kontakt med din mamma, och du verkar vara en så klok kille, kanske om du skulle våga prata lite med din mamma om detta, så vågar hela familjen prata om hur ni har det och känner. Kan du inte visa din mamma denna hemsida, kanske visa ditt brev och svar, ni kan tillsammans läsa mera om nedstämdhet och vad man kan göra. Din rädsla för att kompisar skulle få veta om du har kontakt på skolan, är tyvärr vanlig. Men kanske kan ni kontakta BUP:s telefonrådgivning om du bor i Uppsala, 018-6112529, ungdomsmottagningen, eller vårdcentralen för bedömning av ditt mående. Du tog ett stort steg i rätt riktning när du gick ut på den här sidan och skrev ett brev hit! Fortsätt så, det finns hjälp att få, det finns möjlighet att må bättre fast det inte känns så nu.. Skriv gärna igen, många hälsningar Snorkel.