Svårt att acceptera mitt handikapp

Jag har svårt att acceptera att jag har en lätt utvecklingstörning,jag går till psykolog och äter medicin..men vad är det bästa jag kan göra för att acceptera det? Hälsningar/ Thomas

Hej Thomas, tack för ditt mail. Du tar upp något riktigt svårt, att kunna acceptera att man har ett handikapp. Vi människor har svårt att acceptera saker vi inte gillar eller tycker är fel. Även då det är saker vi inte kan göra något åt. Just t.ex. att man har ett handikapp, någon nära är sjuk eller att det har hänt något jobbigt tidigare i livet. Vi kämpar emot och "slåss" mot en verklighet som vi ändå inte kan förändra. Vi tror att acceptera något, är lika med att vi "ger upp" eller tycker att det som är, är bra. Så är det inte, att acceptera något är att se verkligheten som den är och sluta kriga mot det man ändå inte kan förändra. Just detta krigande innebär ännu mera smärta, missnöje och deppighet. Först den jobbiga situationen sedan detta "krigande" emot det, som gör allt ännu värre. När man har problem i livet som gör en olycklig har man inte så många möjligheter att välja på; lösa problemen ( vilket inte går i ditt fall), ändra på hur du känner inför problemet (är svårt att ändra känslan ), acceptera det som är eller att fortsätta vara olycklig... Att acceptera verkligheten är början till att göra det bästa av den situation som är, se de fördelar, nackdelar och möjligheter som finns. Man måste acceptera för att kunna förändra. Man kan leva ett rikt och meningsfullt liv, trots ett handikapp. Det är svårt naturligtvis, det kräver ett val av dig. Det är som att komma till ett vägskäl. Du måste välja "acceptera-vägen" och komma bort från "avvisa-vägen". Du behöver börja med att bestämma dig för att acceptera, med hela din kropp, dina tankar och känslor. Du måste rikta in dig på och besluta dig för att acceptera om och om igen, kanske flera gånger inom bara några minuter. Så fort du med din kropp och tankar börjar kämpa emot verkligheten måste du ställa in dig på att acceptera. Tänk dig om livet vore som i ett data-spel. Människans uppgift är att skjuta ned fienden innan man själv blir skjuten. Fienden försvinner inte för att man vägrar att acceptera honom. Hur mycker man än kämpar emot, gråter blir arg eller gnäller så kommer det bara fler. Man kan strunta i alltihop och låta fienden skjuta ner en, eller acceptera läget och skjuta tillbaka, fundera ut hur man klarar sig bäst, svagheter hos fienden etc. Eller tänk dig livet som ett kortspel. Det spelar ingen roll för en bra spelare vilka kort han får. Målet är att spela den givna handen så bra som möjligt. Nästa omgång får man nya kort. Det viktiga är att vara uppmärksam på de kort man har på hand just nu, spela dem så bra som möjligt. För hur går det om man kastar korten och vägrar acceptera de kort man fått... Livet är och blir inte alltid som man önskar, men tittar man sig omkring så ser man att alla får sin del av livets prövningar. De ser bara olika ut. De som klarar av sin situation bäst, är de som accepterar verkligheten, ser sina möjligheter utifrån sin situation och lägger sin energi på att göra så gått det går och inte energin på att kämpa emot det som ändå inte går att förändra. En man med förlamade ben kan ägna hela dagarna åt at kämpa med det omöjliga att resa sig ur sin rullstol eller se sig om i livet, prova andra aktiviteter som passar honom, upptäcka nya miljöer och människor etc. Bra att du har stöd av en psykolog! Sköt om dig, hälsningar Snorkel