Pappa arbetslös och deppig, jag är orolig och stressad

Hej. Sorry for my bad swedish. Jag är ursprungligen från ett annat land och jag har bott i Sverige bara tre år. Okej, um. Jag behöver er hjälp. Jag känner mig ensam, ledsen och trött hela tiden. Jag kan inte prata med mina lärarna för då skulle de ringa hem och jag vill inte att de ska göra det. Jag kan inte prata med mina kompisar heller, för de skulle aldrig förstå hur jag känner. Min pappa förlorade sitt jobb för att tag sen och nu sitter han bara hemma och kollar på TV, äter och sover. Han vill inte göra nåt och han ler nästan aldrig. Mamma är jätteorolig över detta och därför gråter hon ganska mycket. Hon tror att jag inte vet det men ibland hör jag när hon gråter. Då brukar jag bli jättestressad och orolig och därför orkar jag inte plugga eller göra läxör och därför går det ingen bra för mig i skolan. Jag brukade alltid få MVG men nu för jag bara G. Mamma och pappa har inga som de kan prata med. De har inga kompisar här, eller ja, i Sverige och släkten bor långt bort. Jag orkar inte mer så snälla, hjälp mig. Jag vill inte prata om det här med mamma och pappa för jag vill inte att de ska bli mer oroliga. Tack om ni läste detta.

Hej, tack för ditt mail. Du beskriver en väldigt jobbig situation, lämna sitt hemland för att flytta till ett nytt land, bo i en ny stad, gå i ny skola, inte känna så många och mycket känns främmande. Denna belastning är svår och tung för de flesta. Dessutom har din pappa blivit arbetslös, finns säkert stor oro för framtid, ekonomi, hur allt ska bli. Och även grubblerier om ensamhet och att inte längre vara behövd och ha ett jobb att gå till. För din pappa försvåras det ju också av ensamhet, flytten, nytt land etc. Din mamma ser allt detta, oroar sig och är ledsen och förtvivlad. Ni har det tufft, svårt och smärtsamt alla på en gång. Inte konstigt att du har svårt att jobba i skolan, känner dig stressad och känner att du inte orkar mer! Ni går i er lilla familj, har det tufft och svårt på många olika sätt, och är extra belastade av att ni i ert nya hemland inte har några att dela detta med och få stöd av. Det ni har är varandra, ni skulle må allra bäst av att vända er mot varandra, dela sorgen och oron, planera tillsammns vad ni kan börja göra för att förändra er situation, vad ni fortfarande har och kan, kämpa de små stegen framåt tillsammans... Men det ni gör är att vända er FRÅN varandra, var och en försöker dölja för de andra hur ni mår, tänker och känner... Det gör att smärtan blir ännu större, oron växer, ensamhetskänslorna och hopplösheten bara ökar... Oftast är tankar, fantasier, föreställningar om saker och oro, ännu värre än att VETA, ännu värre att bara TRO något.. Om man pratar öppet om svåra saker, (vilket naturligtvis är svårt och tar lite tid) så VET man åtminstone, och det skapar en trygghet för alla inblandade. VI TILLSAMMNS HAR DET TUFFT OCH SVÅRT, MEN VI SKA LÖSA DETTA TILLSAMMNS. Det minskar stressen att någopn annan vet, förstår och "kämpar med mig" om man hela tiden ska försöka dölja, "spela ett spel" och hålla för sig själv, så ökar stressen oron och man mår bara sämre och sämre. Förstår så väl din känsla att du vill skydda dina föräldrar, inte vill belasta dem ytterligare, men tyvärr leder det bara till att ni kommer längre ifrån varandra, om ingen vågar lägga "korten på bordet" så kommer ni att gå omkring med en ständig stress, oro och magvärk. Risken finns att ni alla blir deprimerade då. Din pappa låter redan nu deprimerad. På den här sidan finns mycket information om nedstämdhet oro och stress. Kan ni inte läsa på den tillsammans. Det viktigaste vid nedstämdhet är att aktivera sig, kanske ni kan planera att göra saker med varandra, som också för er tillbaka till varandra. Det finns olika föreningar, massor av inflyttade från ert land, googla på det. Finns säkert olika helg och kvällaktiviteter. I små steg kan det vara början till nya bekantskaper för er familj. Kan du inte ta kontakt med kurator på din skola också, hon kan kanske hjälpa dig att prata lite med dina föräldrar, om det blir för svårt att göra det själv. Ni kan göra det tillsammans. Absolut inte döma dem på något sätt, bara öppna upp för att ni behöver prata med varandra. Du behöver också någon att bolla dina funderingar, känslor och tankar med, kanske hjälp att göra upp en plan för hur du på sikt ska orka med ditt skolarbete. Du behöver också en meningsfull fritid, roliga aktiviteter, vänner och bra rutiner, för att inte själv hamna i depression på sikt. Du kan också vända dig till ungdomsmotagningen och prata anonymt. Sköt om dig, skriv gärna igen om du vill, många hälsningar Snorkel.