Ledsen och social ångest

Jag är 16 år och jag har gått till en psykolog 1 gång pågrund av att jag känner mig nedstämd/deprimerad, ensam, ångestfylld, väldigt låg självkänsla, är rädd för sociala situationer (oftast i alla fall), irriterad jämt och arg på folk och mig själv... Har haft tankar på självmord och självskad. Jag har bara en enda vän. Har förlorat alla mina gamla vänner så har ingen kvar, vi hälsar inte ens om vi ser varandra i korridoren i skolan och känner mig tvungen att passa in, gå ut och festa som alla andra vanliga tonåringar. Känner mig inte som en normal tonåring utan mer som en stel tant och har ingen aning hur jag ska bete mig bland folk längre. Ibland vill jag vara bland folk men ibland vill jag vara själv när jag blir ledsen och får den sociala ångesten orkar inte prata helt enkelt.Jag är ledsen hela tiden och har absolut ingen energi. Tränar dock, har hört att det ska vara bra om man är nedstämd osv. Det funkar inget vidare men kommer fortsätta endå. Det har inte hänt något riktigt hemskt i mitt liv förutom att mina föräldrars skillsmässa var riktigt jobbig och dem kommunicerar inte och förlorat mina vänner. Annars vet jag inte.. Psykologen jag gick till sa att jag var nedstämd och hade ångest men jag vet inte riktigt om det stämmer. Jag berättade inte riktigt allting jag kände eftersom det var jobbigt att prata om. Det känns nästan som jag har någon slags sjukdom för jag har länge försökt bli av med det här. Vad ska jag göra för att lista ut vad det är för fel på mig? Är der verkligen bara nedstämd och ångest eller är det något annat? Snälla Hjälp! Förlåt för det blev så långt.

Hej, tack för ditt mail. jag vill börja med att tipsa dig om en nyutkommen bok av författaren Anna Kåver, som heter just Social Ångest. I den finns en bra beskrivning av Social ångest och hur man kan träna på de sociala situationer man vill kunna klara av. För det är ju just DET som det handlar om. Vi är alla OLIKA, på många sätt, och även vad gällande hur "sociala" öppna och "utåtriktade" vi är. Och det är OK, hur skulle det bli om alla var lika, och lika "prataiga, sociala, alla vill vara i centrum, alla tar lika mycket plats etc. Vi behöver olikheter, vissa är spontana snabba och väldigt utåtriktade och har svårt att vara ensamma, andra är mera eftertänksamma, avvaktande, lugna och tycker om att vara själva. Om man har kravet på sig själv att man måste ändra på sig, vara "som man tror att alla andra är" känner sig "tvungen" att vara på ett visst sätt, festa, "borde" vara mera social o.s.v. så SKAPAR det ångest, dålig självkänsla och en känsla av misslyckande och att man inte är nöjd med sig själv. Jag blir nyfiken på HUR din sociala ångest ser ut, vilka tankar du får i sociala situationer.. Om det är tankar på att "vara fel" göra fel, inte duga.. Eller om du kanske jämför dig med andra som är mera pratsamma, högljudda, aktiva m.m. och t.ex. tänker "sådan är inte jag, jag är tråkig".. sådana tankar gör en ledsen och irriterad och man drar sig undan, vilket skapar ytterligare ångest, i en ond cirkel.. Att acceptera att man kanske inte tillhör de mest sociala i alla sammanhang, (men kanske ibland då du känner dig trygg och säker) men att man är bra och okej, har andra starka sidor. ( de mera eftertänksamma brukar vara bra lyssnare och omtänksamma bla.) Och sedan kanske bestämma sig för att det finns VISSA sociala situationer jag vill kunna klara av bättre, som t.ex. äta på restaurang/matsal, tala i grupp eller börja heja på "gamla kompisar" i korridoren, och sedan i steg börja träna på dessa situationer. Social ångest handlar dels om arrv och biologi, vi föds med "olika förutsättningar" och dels om miljö, hur ser miljön ut, hur "tränas" vi i sociala situationer då vi växer upp.. Och man kan alltid träna på att klara saker på ett mera effektivt sätt. Men om man "dissar" sig själv, säger till sig själv hela tiden, att man inte duger, att man borde vara annorlunda, att man inte klarar av saker, då sjunker självkänslan och "viljan" att försöka, man blir ledsen och nedstämd. Fundera på hur det blir i sociala situationer för dig, vad tänker och känner du, och i vilka situationer. Vad är dina mål, vad skulle du vilja klara av.. Tänk på att träna i steg, man kan äta en hel elefant bara man tar det i små steg.. Du kan läsa mera på den här webbsidan om "rädsla i sociala situationer, oro/ångest och om vad man kan göra. Du har pratat med en psykolog skriver du, men inte riktigt vågat berätta allt om vad du känner, men ändå börjat berätta, det är bra, det kanske går lite lättare för varje gång. Du försöker också göra saker för att må bättre, t.ex. träna, det är också jättebra. Skriv gärna igen om du vill, kram Snorkel