Klarar inte kraven ensam

Jag vet bara känslan av att det gör ont. Men inte av vilken anledning, för att kunna ta tag i det och må bättre. Stor del av det är nog att det är lite det ena och det andra, alltså inte en sak som man direkt kan sätta fingret på utan flera faktorer spelar in. Jag kan inte säga att jag mår fruktansvärt dåligt, samtidigt som det inte är så bra det "brukar" vara. För jag är en positiv tjej som känner tacksamhet för mycket och ha mycket kärlek att få och ge. Men som sagt gör det ont ändå, har aldrig skadat mig fysiskt som en följd av hur man mår, även om jag många gånger innan jag hunnit reagerat varit snabb och inte vårdat mig själv så bra jag kunnat mentalt. Känns som om man testat det mesta själv nu utan att sett förändringen. Kanske det varit sämre utan det, jag vet inte så kanske det vara något som hjälpte ändå. Jag försöker att prata med mina underbara vänner som alltid ställer upp att lyssna lika som jag gör för dem, men på något vis "räcker" det inte till just nu. Inte heller att jag har den fantastiska och stöttande familjen. Och dessa saker som finns på hemsidan, eller så vet jag inte hur jag ska tillväga för att det ska bli så effektivt som möjligt? Kanske det skulle vara bra om det fanns ett annat sätt att komma till rätta mera, eller om man till och med skulle samla mod att se om det finns hjälp av någon annan att få. Eller är det till att "vänta" eller är det kroppen som försöker att säga någonting som det bara är så svårt att tolka? Jag vet inte, men tiden har varit inne länge nu tycker jag, väntan håller på att bli så otroligt lång och jag vet inte hur jag ska bära mig åt, jag är fast. Ekorrhjulet springer på fortare och fortare och snart ramlar jag och gör mig mer illa än an de gånger man snubblat och fått blåmärke.... Man står i sandtaget och försöker att ta sig uppför, men gruser under har inte en så pass stadig grund att det står still och orkar bära mig. En sten börjar röra på sig och resten följer med... samtidigt som man försöker att nå den utsträckta handen från den fina personen som står där uppe och försöker att hjälpa till. Ibland når jag och vi kan hjälpas åt att hålla kvar där och eventuellt ta ett steg till innan det börjar att röra sig under fötterna igen... Snälla, vad ska man göra? Är detta bara livet, eller är det tillåtet att känna att man isåfall inte klarar av kraven ensam?

Hej, tack för ditt mail. Måste börja med att säga att du har en fantastisk förmåga att uttrycka dig med ord! Du skriver väldigt "bildligt" och nyanserat. Om du tycker om att skriva, mår bättre och känner lättnad av att skriva, så har du en bra färdighet där, att skriva ner dina tankar och känslor. Får skrivandet dig däremot att fastna, kanske älta mera eller bara se det jobbiga, så är det ju inte till någon hjälp förstås. Du skriver om livet, om hur det går upp och ned, hur man pendlar mellan glädje o sorg, att må bra och sedan sämre, om att ibland räcka till och ibland inte. Just det som du beskriver låter ju som livet istort, hur vi mår tänker och känner påverkas ju av allt som händer omkring oss, och hur vi TÄNKER om det som händer. Tanken, känslan och det vi sedan gör, hänger ihop och påverkar varandra. Det naturliga i livet är inte att ständigt vara glad och lycklig, tvärt om, det finns toppar och dalar för alla, om vi har en strävan och förväntan på att alltid må bra, alltid vara glad, då blir vi besvikna och känner oss fel och misslyckade. Saker är inte antingen eller, utan både och, vi kan vara både glada och ledsna, på samma gång. Förvirrande men sant. Det jag tar fasta särskilt på i det du skriver är dels att du "väntar", om man tillbringar livets dagar med att vänta, vänta på att må bättre, vara gldare, orka mera, få mera pengar, bli smalare etc etc så missar man allt som händer här och nu, alltså det som ÄR livet. Med gungande hav och stilla sjöar... Skulle vilja tipsa dig om mindfulness, medveten närvaro, en träning i att vara just här och nu, i det som häner inom mig och runt om mig, inte fastna i ältande eller ånger i det som redan hänt, omöjligt att ändra eller oroa mig i onödan över framtiden, som vi trots allt inte vet så mycket om. Finns beskrivet på denna sida, men kräver övning och åter övning, är ett sätt att leva. Boken "att leva ett liv inte vinna ett krig" är också meningsfull att läsa. Det andra jag tar fasta på, är att du skriver; att det inte är så bra som det BRUKAR vara, det kanske är så att du, av olika anledningar, har hamnat lite djupare ner, att du blivit mera än "normalt" nedstämd, du kanske behöver hjälp att vända den negativa känslan??? Du kanske ska lyssna inåt, på "magkänslan" känns det som du behöver hjälp av någon utifrån, ej inom familjen, eller på egen hand? Sedan HUR man vänder en negativ spiral, går ju till på ungefär samma sätt som hemsidan beskriver, men man får hjälp att genomföra. Har du kontakt med elevvården, kan du vända dig dit för en första kontakt? För det ÄR tillåtet att vackla, att känna att man inte klarar av kraven på egen hand... Sedan kan ju trixet vara förstås att inte "bry sig om" alla krav, att lära sig att minska på egna krav, och stunta i en del av andras... Många kramar Snorkel, skriv gärna igen om du vill.