Känner mig bortkastad och övergiven

Jag känner mig så bortkastad och övergiven. Nästan ingen har hört av sig till mig på hela sommaren och så fort jag mår dåligt så är det katastrof och tabu ungefär... Det är alltid JAG JAG JAG, jag som ska ha MVG på alla prov i skolan, jag som ska må bra och trösta alla som inte gör det, jag som ska ha städat mitt rum och jag som ska äta ordentligt. Pressen gör att jag inte orkar längre och jag vet inte vad jag ska göra. Kurator är ett alternativ men grejen är att jag har svårt att ta kontakt med nya människor, och att prata om problem in real life är inte min grej riktigt... Dessutom har jag haft en period nu då jag gråter för småsaker, skriker hela tiden och sitter inne i mörkret hela dagarna, sover bort halva dagen och sitter vid datorn resten av tiden. Oftast har jag rullgardinen nere och sitter och tröstäter massa onyttiga grejer. Jag hör alltid att "det är så i tonåren och det är hormoner som spökar...." men det känns som att det är bara jag som har det såhär. Så hur ska jag göra för att slippa skrika åt mamma hela tiden och HUR ska jag göra för att mina vänner ska förstå att jag inte är perfekt?

Hej, tack för ditt mejl. Om man känner sig bortkastad och övergiven, att det bara är jag som ska höra av mig och stötta andra ingen som hör av sig till mig, och känner att man inte har rätt att vara ledsen och må dåligt utan att andra uppfattar det som katastrof!! Känner man så, då är det inte konstigt att det "rinner över" att man blir känslig, gråter för småsaker skriker och stänger in sig i mörkret och "flyr bort" genom datorn.. Att känna som du gör får ju vem som helst att inte orka. Går man en längre tid med press, överkrav ( andras och/eller egna) känner sig oförstådd och utan stöd och förståelse, då är risken stor att man blir riktigt nedstämd. Allt blir bara till en tung svart sörja som man inte orkar och klarar att ta sig ur.. Konsekvensen blir att man drar sig ytterligare undan, stänger in sig, slutar mer och mer att ta sig för saker, ingenting känns roligt, slarvar med mat sömn och rutiner, i en negativ spiral nedåt, nedåt... Tröstäter, mår ännu sämre, förtvivlad men visar ilska mår sämre för att det uppstår konflikter... Om du kollar lite mera på den här sidan, och läser andras frågor/svar, så kan du nog känna igen dig en hel del... Många hamnar i det här, i en negativ spiral, negativ cirkel. Att bryta detta, ta sig ur, ut, börja göra saker, aktivera sig, jobba med mat sömn och rutiner, söka upp kompisar igen, bokstavligen gå från mörkret ut i ljuset igen... är tufft och svårt. Ibland för svårt att klara på egen hand. Man kan behöva någon som förstår, stöttar lyssnar peppar en att kämpa vidare fast man helst vill dra täcket över huvudet igen.. Någon man kan göra upp kortsiktiga mål ( vad jag kan börja med här och nu) och långsiktiga mål ( hur vill jag att livet ska se ut framöver) tillsammans med. Det kan vara en förälder, någon annan anhörig, någon från skola eller ungdomsmottagning, eller om man mår riktigt dåligt någon från BUP. För att bli förstådd och tagen på allvar så måste man "bekänna färg" försöka förklara hur man mår tänker och känner. Det är inte lätt, ibland kan det vara lättare om man skriver ner vad man känner och tänker, så får den som ska förstå läsa i lugn och ro. Om man "biter ihop" och inte är tydlig med sin omgivning och sina vänner om hur man mår, så är det lätt att det blir missförstånd och sårade känslor. Det är lätt att visa ilska då man är ledsen och förtvivlad, men det leder till att den andra visar ilska tillbaka, och då blir man ännu mera ledsen och känner sig missförstådd.. Att verkligen uttrycka vad man känner och att ha en överenskommelse om att den andre är tyst och lyssnar, kan vara en hjälp att prata med din mamma.. När man ska förändra något, sitt dåliga mående eller något annat, så behöver man göra det i lagom takt, ta ett steg i taget, inte allt på en gång. Visst är det tufft att vara i tonåren, visst gungar känslorna upp och ned, visst kan man må jättedåligt i perioder.. Men man ska inte behöva gå och känna att hela livet är kasst hela tiden. Man ska kunna må bra, ha roligt och vara glad också. När man är nedstämd och deppig klarar man inte samma krav som förut, du kanske behöver dra ner på takten i skolan, minska kraven lite där också. Du har det tufft och kämpar hårt, var lite snäll mot dig själv, peppa dig själv att berätta för vuxna om hur du mår, och ta emot hjälp för att kunna må bättre. Läs på sidan med din mamma. Många kramar Snorkel