Ensam efter Asienkatastrofen och ångest då jag skiljs från min kille

Hej. Jag vet inte var jag ska börja med alla problem det känns som att jag har. Jag skulle kunna skriva i evigheter men jag ska försöka korta ner det så gott det går (och ta det viktigaste bara). Det värsta av allt jag har att säga handlar nog om kompisar, jag har inga kvar. För ca. över ett år sedan var jag jättelycklig, hade många vänner, skolan gick bra osv. Men när jag kom hem efter tsunamin som jag upplevt på nära håll så började alla dra sej ifrån mej. Ingen vågade längre fråga, prata eller ringa. Jag blev så himla utanför hela tiden. Och jag mådde ju jättedåligt efter allt som hade hänt kring jul, men ingen försökte prata eller förstå och själv var jag för svag för det. Men efter några månader fick jag jättebra och stark kontakt med en tjej, vi var bästa vänner och hade jättekul tillsammans, hon gjorde mej lycklig. Hon var också anledningen till att jag träffade min (fortfarande) nuvarande pojkvän. Men när vi började skolan igen efter sommarlovet har allt förvandlats till en mardröm igen. Hon började umgås med "fel" folk som knarkar, skolkar och helt enkelt förstör sina liv. Dessa i huvudsakligen två tjejer är mina föredetta barndomsvänner och det är jättesvårt att se dom bara kasta bort sina liv och vara så rädda och olyckliga. Det gör mej så himla ledsen och frustrerad, jag har ingen aning om hur jag ska hjälpa dom eftersom dom nu verkar fullkomligt hata mej. I skolan är jag nu bara med tre andra tjejer som jag egentligen inte har någonting alls gemensamt med och som inte alls är på min "nivå". Det är svårt att kunna känna riktig gemenskap med dom eftersom dom redan har "sitt" och vi aldrig umgås på fritiden.. Och ja, på fritiden då är jag bara med min pojkvän eller familj. Min pojkvän är mitt liv, utan honom skulle jag dö känns det som. Varenda gång vi skiljs åt eller inte är tillsammans får jag nästan panik och blir så rädd för att jag ska bli ensam. Jag kan få ångestattacker och inte veta hur jag ska bete mej och då kan det till och med bli så att jag sårar dom jag älskar utan någon som helst mening och allt blir bara fel. Jag har aldrig lust med någonting längre, har ingen ork och ingen livslust. Utan kompisar är man så tom och ensam. Ingen frågar mej om någonting, det känns som om jag inte finns ibland. Allt blir bara fel. Så, vad fan ska jag göra?

Hej A Du tar upp flera olika stora problem, jag ska försöka svara på dem ett i taget, fast de hänger ihop till en del. Vill börja med att skriva att det inte är konstigt att du inte mår bra och tappat lust och ork, du har varit med om många jobbiga saker på kort tid! Tsunamikatastofen, upplevt att du inte fått stöd från omgivningen efteråt, tappat kontakten med din bästa vän som tidigare gjorde dig lycklig, se kamrater, barndomsvänner, "kasta bort" sina liv genom droger och skolk, och mitt i allt detta är du väldigt ensam och ska försöka ha all den energi som krävs för att inleda och skapa en ny relation till din pojkvän. Phu!!! Du skriver att du får ångestattacker, ångest kan man ju få av många olika anledningar och i olika situationer. Är det så att du får ångest vid tankar på, har starka minnesbilder av, har störd nattsömn med mardrömmar om, Tsunamikatastrofen? Har man varit med om en katastrof eller kris så kan man drabbas av något som heter posttraumatiskt stresssyndrom PTSD. Ångest väcks av tankar och minnesbilder, platser som påminner, lukter eller ljud etc. Man börjar också undvika dessa situationer för att slippa ångest. Behandling innebär att man går igenom succesivt det som hänt och lär sig att kontrollera sina stress/ångest reaktioner. Omgivningen kan ha svårt att hantera att någon varit med om en katastrof eller kris. Man tycker att det är obehagligt och hemskt, vet inte vad man ska göra, rädd att göra något fel etc. Omgivningen regerar då, som det är vanligt att göra vid rädsla/obehag med undvikande, d.v.s. drar sig undan det som väcker obehag, pratar inte om det, frågar inte etc. Det får naturligtvis jobbiga konsekvenser för den drabbade. Det här att vara/känna sig ensam är mycket jobbigt, särskilt då man är ung och mycket beroende av att ha kamrater. Att bli lämnad av en kompis på det sätt du blivit är naturligvis också mycket tungt. Det kan föra med sig att man blir rädd för nya separationer, försöker undvika dem på alla sätt och får ångest av bara tanken på att det skulle kunna hända, så som du beskriver att du får då pojkvännen och du skiljs åt. Du blir ju väldigt beroende av din pojkvän eftersom du bara har honom, det skulle ju innebära att du blev mera ensam om det tog slut mellan er. Hur gör man då för att få nya kompisar, så att det inte vore lika jobbigt om det skulle ta slut mellan er, och ditt ständiga obehag då ni skiljs minskar? Att vistas i miljöer där det finns ungdomar ökar ju chansen att få nya kamrater. Beroende på dina intressen så kan kurser, föreningar, ungdomsgårdar, fester eller brevvänner vara ett alternativ. Att ta en första kontakt, hälsa, börja småprata (om TV, film, väder etc.) intressera sig för den andra och se folk i ögonen, ökar möjligheten att knyta nya kontakter. (Läs mera om oro/ångest på hemsidan och se förslag på olika sätt att hantera ångest t.ex. genom avslappning och andningsövningar.) Att se kompisar eller andra som står en nära hamna i missbruk eller annat som förstör livskvaliten på sikt, är svårt. Det finns inte mycket man kan göra annat än uttrycka sin oro till dem, hänvisa dem till var de kan få hjälp eller berätta för någon vuxen om deras situation. Man kan inte ensam ta på sig ansvaret för hur någon annan lever sitt liv eller mår. Det är ett för tungt ansvar att ta på sig. Du kan behöva någon att prata med och som kan hjälpa dig mera med dina problem och hur du mår. Vet någon vuxen om hur du har det? Prata med dina föräldrar, ta kontakt med någon från elevvården som kan ge dig stöd, och också hjälpa dig med kontakt med Bup vid behov. Hälsningar Snorkel