Deppig och ledsen varenda dag

För ett halv år sen så blev jag kär i en kille, vi blev tillsammans och jag var jättelycklig. Men sen plötsligt så tog det slut. Men det tog liksom inte riktigt slut, för han fortsatte såra mej och lura mej att han fortfarande gillade mej och så. Och jag som var så kär i han trodde ju på han varenda gång, och det har nu hållt på i nästan ett halvt år. Men sen gick det längre och han började blir dryg och elak istället, men sen plötsligt så kunde han va jättesnäll. Det var som att ena dagen dög jag och andra inte. Men det gick så långt att jag slutade äta för att jag fick höra från en av våra gemensamma vänner att han hade sagt att han tycker att jag är tjock och att han därför inte gillar mej, så jag slutade äta totalt. Det pågick i typ en vecka tror jag, jag åt nästan inget överhuvudtaget och det slutade med att jag svimmade tre gånger och att jag fortfarande har svårt att äta. Jag går i samma skola som han och våra klasser gör alla såna där friluftsdagar och allt tillsammans så jag träffar han rätt så ofta, och det är riktigt jobbigt..när vi är i matsalen samtidigt så kan jag nästan inte äta, för jag har fortfarande tanken i huvet om att han tycker jag är tjock. Så nu har jag gått ner runt 10 kilo på bara nån månad eller nått och jag har inte mått speciellt bra. Jag är deppig hela tin, gråter mej till sömns nästan varje natt, har problem med att sova, vaknar på nätterna och bara allmänt ledsen. Men jag liksom älskar han ju fortfarande men han bryr sej inte ett skit om mej.. Och dem senaste dagarna eller veckorna så har jag träffat en kille som är jättesnäll och så som jag började gilla, den första som jag vågade gilla efter han som jag älskar..men det slutade också bara med att jag blev sårad, jag fick veta nyss att han va jättenära att bli tillsammans med en annan. Så jag vet inte vad jag ska göra, jag har liksom tappat hoppet totalt om att nånsin bli lycklig och må bra igen, har tappat livslusten och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte ens om jag nånsin kommer komma över han som jag älskar, om jag kommer kunna gå vidare och glömma bort han, och om jag nånsin kommer hitta en kille som älskar mej för den jag är..just nu så har jag ingen aning alls vad jag ska göra, orkar verkligen inte vara deppig och ledsen varenda dag. Nu har jag också fått problem me min bästakompis och det har gjort så att jag inte har orkat nått och bara viljat krypa ner i min säng och stanna där förevigt, men det kan jag ju inte göra, tyvärr..men det ända jag vill är att må bra och vara lycklig, är det för mycket begärt ?..

Hej, tack för ditt mail. Du beskriver så bra, så starkt, om hur det kan vara då man är ung, den första stora kärleken, om kompisar, om att bli sviken och besviken, hur relationer går upp och ned, hur känslorna går upp och ned.. Hur men totalt kan "deppa ihop" känna som om det aldrig kommer att bli bättre. Men du har också hamnat i att vara rädd för att inte duga, att du skulle vara för tjock och då har du reagerat på den jobbiga känslan med att inte äta alls, du har tappat massor i vikt på mycket kort tid, det är inte bra. Kroppen mår inte alls bra av det och det gör du ju inte heller. Då man är ung och växer, behöver man energi för att orka, för att ha motståndskraft mot både fysiska och psykiska motgångar. Risken är mycket stor att man hamnar i en ätstörning, har svårt att kunna äta normalt, om man "bantar" så som du gjort. Och att man får långt mycket värre problem och sämre mående än det man hade innan. Kroppen behöver tre mål mat om dagen, plus mellanmål, den behöver också lagon motion, frisk luft och sömn. Detta är mycket viktigt och påverkar hur man mår både fysiskt och psykiskt. Det verkar som om du har blivit allt mera deppig, du gråter, har tappat livslust och hopp, har svårt att sova, äter inte m.m. flera tecken på nedstämdhet/depression. När man har det tungt som du har det, både hemma, i skolan och med kompisar, då finns risken för att hamna i depression. Är man så ledsen o deppig som du är nu, så ser man inga lösningar, känner inget framtidshopp och man får tankar på att inte vilja leva. Du behöver hjälp och stöd, du behöver hjälp att komma upp på banan igen. Det behövs också att någon ska ta ställning till hur du har det där hemma, man får absolut inte slå barn, det är förbjudet! Finns det ingen vuxen du litar på och kan berätta för hur du mår och har det, någon som kan hjälpa dig att få kontakt med Soc och/eller BUP?? När man mår så dåligt som du gör, då är man väldigt sårbar, minsta lilla konflikt eller händelse känns som om jorden rasar, man ser mörkt på allt som händer. Och man har svårt att ensam ta sig upp ur detta mörker. Någon att prata med, någon som lyssnar och förstår, någon som man kan bolla olika sätt att bemöta allt jobbigt som händer eller har hänt. Du behöver också hjälp att komma tillrätta med din hem och boendesituation. Killar och kärlek kommer senare, just nu behöver du jobba på att må bättre, ta hand om dig och tycka om dig själv igen. Om det är svårt att prata med någon i din närhet, kan du kanske vända dig till ungdomsmottagningen, där kan de också hjälpa dig med vad du behöver just nu. Du skriver också att du inte orkar vara så deppig och ledsen varenda dag, att du vill må bättre, och det är bra! Då är du motiverad att ta kontakt med någon för att få hjälp. Du har redan börjat genom att du skrev till den här hemsidan! Läs mera på den här sidan, men tveka inte att prata direkt med någon som kan hjälpa dig att få kontakt med BUP och/eller Soc! Många kramar Snorkel