Deppig efter mens, nu blivit värre

Hej! jag har i ett år nu, typ precis direkt efter jag fått min mens känt mig nedstämd, mått skit, ingenting har intresserat mig, och mina kompisar säger att jag alltid ser deppig ut (ALLTID), till och med när jag gör nånting jag alltid tyckt vart kul förut. men nu intresserar ingenting min längre.. jag älskade fotboll förut också och det va skit kul, jag va bäst i laget och blev jätte glad när jag gjorde mål och om vi vann. men nu betyder det ingenting för mig, jag kan ibland tänka när jag är på fotbollsplanen: "vart är jag, vad gör jag här" och jag känner mig alltid yr, förvirrad och känner att jag inte får styr på mig själv.. jag är så förvitrrad och allt så jag har blivit sämst på fotboll nu också och alla känner inte igen mig! jag vill helst alltid sova, men måste tvinga mig upp på morgorna känner jag, mamma tvingar upp miog.. och annars gör pappa de. jag vet inte vem jag är längre.. ibland kan jag känna att min hjärna knakar också, skit knäppt :( men jätte jobbigt alltdethär. jag är aldrig sugen på mat heller och inte ens godis eller nånting! så jag får tvinga i mig lite mat iallafall. och så kan jag inte sova, somnar inte lätt och vaknar på nätterna och får svårt att somna om.. jag kan inte koncetrera mig, innan dehär va jag bäst i skolan också, fick mvg/vgn i allt och nu är jag på ig varningar och g. har bara vg i idrott och de ämnena man inte pluggar till... jag kan inte heller tänka, eller jo bara på knäppa saker som "mina andetag, när jag blinkar och såna konstiga saker" ,allt har förvärras nu på senaste tiden också, för jag har inte vågat sagt detta till någon, jag har haft självmordstankar för de är så jobbigt att ha det såhär, jag känner mig helt borta i mig själv och när folk hälsar på mig så är jag i en annan värld kan de kännas som. jag kan inget mer än säga hej typ och va helt förvirrad. de är som om bara min kropp utanpå lever och inuti mig är jag ingen, jag är helt försvunnen där! och jag fattar inte varför de blivit såhär, finns ingen anledning då jag menar jag har inte blivit mobbad eller sånt. va ska jag ta mig till, vill bara dö!!

Hej, tack för ditt mejl. Jag anar i det du skriver att du verkligen inte mår bra, och att du blir rädd för hur det känns då du mår dåligt, rädd för det du upplever. Det är inte konstigt att du blir rädd, det man inte känner igen, det som känns konstigt obehagligt och främmande, blir vi människor ofta rädda för. Du beskriver att du började må dåligt för ca 1 år sedan i samband med mens, det får mig att fundera på eventuellt hormonella orsaker, och det är kanske så att du äter någon form av p-piller? I varje fall beskriver du typiska symtom på nedstämdhet/depression, minskad lust och intresse, trötthet, minskad aptit, svårt att sova/somna och vaknar nattetid., svårt att koncentrera dig, påverkan på tankarna, ingenting känns roligt, kroppsliga symtom som t.ex. yrsel, förvirrad och avskärmad och självmordstankar. (om du läser mer på den här sidan under fliken "vad är" nedstämdhet, så kommer du att känna igen de flesta av dina symtom) När man mår så här dåligt, inte känner igen sig själv, man försämras i sina prestationer i skolan och intressen (som i ditt fall fotboll) kompisar och föräldrar känner inte igen en, ingenting orkar och ingenting vill, så är det inte konstigt om man vill fly undan sitt dåliga mående, komma bort ifrån det. Och då man är nedstämd/depreimerad så ser man allt i svart, kan inte se vägar ut eller lösningar på problem, då är det vanligt att man vill "fly undan" genom att tänka på att inte vilja leva längre, tänka att man ska ta sitt liv. Då man sedan mår bättre, börjar må "som vanligt" igen, kan man nästan inte förstå hur man kunde tänka så.. Du hamnade i en negativ spiral av dåligt mående, och om man går en längre tid i en tung och jobbig situation, så är risken stor att det förvärras, att man hamnar i en depression, och det är precis det som det låter att du har gjort! Vem som helst kan hamna i en depression, och de flesta människor blir nedstämda någon gång i livet, reaktoner på en kris, svår och stressande situation och ibland p.g.a. somatisk och hormonell påverkan, som t.ex vid p-piller eller påverkan på sköldkörteln (struma). Jag berörs av din rädsla för det du känner och upplever, du har det så jobbigt och vågar inte berätta för någon om hur du mår. Då förstår inte din omgivning och du får säkert krav och förväntningar på dig som du varken orkar med eller klarar av, istället för det stöd, uppmuntran och förståelse du skulle behöva. När man mår så pass dåligt som du gör är det svårt att vända det på egen hand, du skulle behöva stöd och hjälp från någon profisionell. Kan du försöka beskriva för dina föräldrar hur du känner och mår, visa gärna ditt mejl och svaret, titta tillsammans på den här hemsida. Sedan skulle du behöva en läkarkontakt, husläkare på vårdcentralen eller någon annastans. Det är viktigt att kolla upp om ditt dåliga mående har hormonella orsaker. Du kan behöva få hjälp med att sova lite bättre, om man sover dåligt under en längre period så blir man förvirrad och tappar nästan verklighetsuppfattningen. Att ständigt väcka personer som försöker sova, har t.o.m. används som tortyr i krigstider förr, vi är väldigt beroende av att få vila hjärnan och återhämta oss för att kunna fungera. Eventuellt kan man behöva stöd av ytterligare medicinering då man är väldigt nere, för att orka jobba sig tillbaka till ett vanligt liv igen, den diskussionen får ni ta med en läkare. Jag förstår av det du skriver att du är väldigt rädd, har inte vågat berätta, om du bor i Uppsala, så kan du om du vill (anonymt) ringa till BUP:s telefonrådgivning 018-611 25 29 (är även tele nr till akutavdelningen BUP) för att där kunna fråga och rådgöra ytterligare. Du behöver en kontakt på BUP för att få mera kunskap och stöd/behandling, hur du, och dina föräldrar i samråd med behandlare från BUP, bäst hjälper dig att känna glädje och lust i ditt liv, må bra igen. Läs mera på den här hemsidan, titta under "vad är och vad göra", där kan du se hur man sedan kan hitta färdigheter och verktyg för att kunna jobba mot att må bättre igen. Tveka inte att berätta för dina föräldrar och söka hjälp, det finns hjälp att få, du ska INTE behöva gå och må såhär! Skickar dig många tankar, sköt om dig, kram Snorkel