Arbetslös, tungt och deppig

Hej, jag tänkte skriva ner några tankar och om det jobbiga jag har och går med just nu.

Jag är 20 år och jag känner mig vlädigt deprimerad.

Jag har en sån ångest för att jag inte har ngt jobb och inte haft heller för den delen, om man inte räknar med jobb som jag vart på i ca två veckor sen slutat.

Jag slutade gymnasiet efter två månader. Och efter det var det som om allt började.

Jag känner mig så nere och trött hela tiden, svårt för att sova och ibland sover jag för mycket.

Varje dag jag vaknar i min säng mår jag dåligt. För jag vet att jag ska gå upp till ingenting, samma sak när jag ska gå och lägga mig så finns det ingenting att gå och lägga sig för.

Jag känner att jag inte har nånting att gå upp till.

Allt känns bara så meningslöst. Ibland när min mamma är i samma rum som mig vill jag bara börja grina så hon förstår att jag inte mår bra men jag vågar inte.

Jag vill inte visa mig svag skulle jag tro.

Men hon vet att det är ngt som inte stämmer. Jag har ingen ork till nånting längre. Förut spelade jag ishockey, då var livet anorlunda men sen slutade jag med det och jag funderar fortfarande på varför jag gjorde det.

Det känns som jag inte har nån framtid.. Jag har ingen inkomst, jag bor hemma hos min mamma, jag har ingen utbildning.

Jag tänker ofta på döden. Inte på att ta livet av mig utan bara döden helt enkelt. Jag känner mig utanför mitt kompis gäng som allihopa har ett hyffsat jobb.

Jag vet att det är ju bara att sätta sig ner och söka jobb. Men jag gör ju inte det och jag vet inte varför jag inte gör det. Vissa perioder kan det gå 4-5 veckor när jag inte kan somna på nätterna utan jag kan ligga uppe till kl 6 på morgonen innan jag somnar.

Och ibland vill jag inte gå och lägga mig för att jag inte har nånting att gå upp till.

Jag har påsar under ögonen hela tiden och jag är aldrig glad längre. Till och med min mamma säger det.

Men jag säger bara jo det är jag visst men jag vet att jag inte är det..jag kanske behöver prata med nån?

Hej, tack för ditt brev.

Du beskriver en mycket tung, men ack så vanlig situation för ungdomar numera...

Svårigheter med att klara gymnasiet, får inte den hjälp och stöd man behöver, man hoppar av, finns nästan ingen möjlighet att få jobb, man blir arbetslös, ingen inkomst, självförtroendet sjunker, man blir apatisk, tänker negativa tankar som leder till känslan av att det inte är någon mening med att gå upp på morgonen, alla dagar ser lika ut. Man blir utanför kompisarna, andra har jobb och sysselsättning, man känner att man inte hör ihop med dem.

Leder till ännu sämre självförtroende och deppighet. Avsaknad av rutiner gör att man blir trött, sover oregelbundet, saknar initiativlust, får tunga tankar av hopplöshet, ingen sysselsättning, inga positiva intressen och aktiviteter som ger energi och lust i livet, o.s.v i en ond nedåtgående cirkel...

Man tar på sig skuld, ser det som om det är "något fel på mig" eftersom jag inte orkar och har jobb och utbildning som "alla andra"....

Vågar därför inte riktigt berätta för någon hur man känner och tänker...

Inte konstigt att du är deppig...

ALLA hamnar i svackor, du ganska tidigt i livet, hamnade lite snett av orsaker som jag inte känner till, men kanske blev det för svårt för dig på gymnasiet.

Du är ung, har all tid i världen med utbildning, jobb, egen lägenhet etc.

Finns många möjligheter med t.ex. KY- utbildningar och komvux...

Men just nu är du väldigt nedstämd/deprimerad, och klarar kanske inte av att ta tag i saker och se "ljus och möjligheter" i mörkret. Just det hänger ihop med nedstämdhet/depression.

Du behöver säkerligen bolla dina tankar med någon, börja fundera vad du skulle vilja göra, arbeta med i framtiden, (träffa en SYO- finns i alla kommuner, arbetsförmedlingen har olika "yrkestest" -vad passar jag att arbeta med med mera). Vad du skulle vilja ha för hobby, vilka intressen du har som du kan börja bygga på, eller prova nya. Bygga upp kompiskontakten igen, allt som skulle få ditt självförtroende att växa.

Börja närma dig "livet" igen i små steg.. Kolla under målsättningar "var är jag nu och vart vill jag nå".

Det kan vara svårt att ta sig upp ur en svacka på egen hand, man tar lätt "i för mycket" på en gång, klara inte, orkar inte, och så ger man upp...

Kan du inte börja med att prata med din mamma, visa henne ditt brev och svaret. På vuxenpsyk, ungavuxna eller vårdcentralen kan de hjälpa dig vidare med någon att prata med, någon som konkret kan hjälpa dig med att börja aktivera dig igen.

Läs mera på denna hemsida om vad som är viktigt då man är nedstämd och vad man kan göra, kanske kan du läsa tillsammns med din mamma..

DÖM INTE DIG SJÄLV, du har gjort så gott du kunnat, inte konstigt att du "sitter som du sitter" din situation har varit så tung att du inte kunnat göra på annat sätt, har inte vetat hur och vad du kan göra.

Nu har du kommit dit att du inser att du vill och måste göra något, ditt första steg var att skriva på denna sida! Bra!

Du har börjat din "resa" på vägen till att må bättre och bygga upp ett liv som du vill ha det.

Sänder dig många hälsningar, hör av dig igen om du vill. Kram Snorkel.