Är det normal att må såhär dåligt?

Hej Jag är kille på 16 år. Vet inte riktigt vad jag ska börja skriva men jag har under en lång tid varit extremt nedstämd. Känner inte för att göra någonting alls, inte träffa mina vänner, umgås med famlijen. Känner mest för att vara hemma och göra ingenting. Har svårt att bli glad, känner mig ofta eller nästan alltid orolig, stressad och nervöss inför olika saker, det gäller ofta skolan, skolarbete. Var förut väldigt ambitiös och gjorde det jag skulle, men nu klarar jag det inte. Trivs annars väldigt bra i skolan och har inga problem så. Men mår endå så dåligt av att gå ditt. Mina vänner förstår inte varför jag inte träffar dem längre, inte jag heller. Jag har ibland jättesvårt att sova, ibland sover jag jättelänge, ibland jättekort. Kan vakna 4 på morgonen och vara jätteorolig. Mina föräldrar börjar bli oroliga, jag gör ingenting, skolan går inge vidare. Men samtidigt kanske det här är normalt? Jag är ju endå i tonåren, men det känns endå inte rätt. Börjar nästan tro att jag har en depression eller något liknande. Läste om det på internet och kände i princip igen mig i alla symptom och kännetecken. Ska också nämna att min mormor är manodepressiv och jag läste att det är större risk då. Kanske är jag bara larvig, men jag känner mig inte som jag gjorde förut och inte bra alls. Är ständigt nedstämd, orolig, nervöss och stressad men får endå inget gjoort. Vet igentiligen inte vad min fråga är men, varför känner jag så här? är det normalt?

Hej, tack för ditt mail. Du beskriver ett dåligt mående som har varat en lång tid, det påverkar skolan, fritiden, kompisar och hemma i familjen. Du har ångest, ingen lust till något, svårt med sömnen och drar dig undan kompisar. Det här ska du och din familj ta på allvar! Alla kan hamna i nedstämdhet i perioder i livet, om man t.ex. går länge i en tung och jobbig situation, med för mycket negativa faktorer och för lite positiva, eller om det händer en kris, t.ex. dödsfall, skilsmässa, bästa kompisen flyttar, eller tjejen gör slut, denna kris innebär en negativ förändring, en förlust av något som varit viktigt och positivt. Man hamnar i en negativ spiral av grubblerier, darar sig undan, minskad glädje i livet, deppighet, tungsinthet etc. som man kanske inte kan ta sig ur, och som kan leda till en svårare depression. Ärftlighet för depression kan också öka risken, precis som du skriver. Syftet med denna hemsida, och hela snorkelprojektet, är att tidigt upptäcka och ge strategier till ungdomar och personal som jobbar med ungdomar ( t.ex. elevvården på skolan) strategier och verktyg för att ungdomar ska komma ur en nedstämdhet och inte riskera att hamna i depression. För dig så låter det som om det gått lite längre, du har mått såhär under lång tid, påverkar hela din livssituation, då kan det vara svårt att vända detta utan proffisionell hjälp. Hur började detta, har det hänt något särskilt i ditt liv, när började din spiral gå nedåt? Du är inte alls larvig, nedstämdhet, oro/ångest och deprression ska man försöka bryta snarast, man förlorar så mycket. Alla är ledsna ibland, och alla kan hamna i kris och nedstämdhet, det är fullt normalt, men man ska inte gå under lång tid och känna sig så nere som du gör. Läs mera på hemsidan om nedstämdhet, vad som är viktigt att tänka på och vad man kan göra för att vända den negativa spiralen. Visa dina föräldrar, ni kan väl läsa tillsammns. Sköt om dig själv, ta dig själv på allvar. Prata med dina föräldrar, lita på din "magkänsla" att såhär dåligt ska man inte behöva må, ta kontakt med elevvården på din skola, eller vänd er direkt till BUP. Ni kan ringa till BUP i Uppsalas telefonrådgivning, 611 25 29, om du bor i Uppsala län. Skriv igen om du vill, många hälsningar Snorkel.