15 år och inte kommit in i puberteten

Hej jag är en tjej som är 15 år, och jag har förtfarande inte kommit till puberteten!

Jag har bara hårväxt och det är jätte jobbigt!

Jag är smal som en pinne, inte för att ja inte äter, utan för att min kroppsbyggnad är bara så, har fått det av min mamma. men i alla fall, jag är jätte smal och kortast i klassen, går i 8:an, men ser ut som att jag går typ i 6:an.

Det har ömmat i mina bröst i typ 2 år men det händer aldrig nåt, de har knappt vuxit något!

Så jag använder BH, både för att det ömmar och för att de ska se större ut.

Jag har också blivit så utseende fixerad, jag köper typ nya kläder jämt och vägrar gå till skolan utan smink, har skaffat löshår för jag hatar mitt eget hår.

Kan det ha nåt att göra med att jag är typ galet kär i en kille som går i 9:an?

Jag tänker alltid att han kanske börjar gilla mig ifall jag fixar mig i timmar! Men själv är jag så himla blyg att jag inte själv vågar ta kontakt med honom eller knappt se honom i ögonen. Puss å kram!

Hej, tack för ditt mail.

Du har inte uppgivit någon emejladress så jag kan inte svara direkt till dig.

När jag läser ditt brev så skriver du om tre olika områden som är besvärligt för dig just nu:

1) frågor kring puberteten,

2) Att du känner dig utseende fixerat

3) Att du är blyg och vågar inte se den kille du är intresserade av i ögonen.

När du skriver att du inte har kommit till puberteten, du skriver jag har bara hårväxt, så gissar jag att du menar att du inte har fått din mens ännu.

När menstruationen kommer första gången är individuellt.

För vissa kommer det väldigt tidigt och andra kommer det i jämförelse med andra sent.

Alla människor är unika och när puberteten inträffar och hur den ser ut är individuellt.

Om du är jätte orolig över att din upplevelse att puberteten är försenad kan du kontakta skolsköterskan på skolan eller ungdomsmottagningen där du bor så kan de hjälpa dig med dina funderingar över denna fråga.

Du skriver att du har samma kroppsbyggnad som din mamma, har du pratat med henne om hennes pubertet och hur den såg ut, när den startade och så vidare.

Ofta har man ungefär samma utveckling som sin mamma.

När man är 15 år är det väldigt vanligt att mycket tid kretsar kring frågan vem är jag och hur ser jag ut, man brukar beskriva att tonårstiden är en tid då man vänder sig utåt mot kamrater och jämnåringar för att bekräfta sin självbild.

Att vara mån om sitt utseende är inget som på något sätt är konstigt, om man inte upplever det som ett problem som gör att man ägnar så mycket tid kring sitt utseende så att man inte hinner med de man skall göra t.e.x träna ,träffa kompisar göra läxor, osv.

När man är galet kär som du beskriver är det lätt att man tänker mycket på sitt utseende och att ens tankar kretsar runt den person man tycker om.

Man vill vara omtyckt och visa sin bästa sida.

Att man blir blyg för den man är intresserade av är något som många beskriver och som är väldigt vanligt. Man kan prata och skämta med killens kompisar, men med honom man är kär i blir man alldeles tyst.

Man är så mån om att vara "rätt" göra "rätt" att man spänner sig och blir stel och mest bara rädd.

Försök slappan av, tänk inte på att behöva vara på ett visst sätt, ställ frågor om honom och lyssna istället.

Många beskriver precis det du skriver att de blir blyga och oerhört självmedvetna det vill säga att all uppmärksamhet riktas på sig själv, och hur man tror att den andra ser en.

Men ärligt talat, visst tycker du att han är söt och fin fast han kanske är rufsig i håret, har trasig tröja, finne på näsan eller smutsiga skor...

Hur viktigt är det att man är perfekt, ibland blir andra mera skrämda av det och tänker "hon eller han som är så snygg och perfekt jämt, kan väl inte vilja vara med mig...."

Du kanske kan träna på att titta på den killen i ögonen, det är ett första steg i att ta kontakt. Ta ett litet steg i taget.

Många kramar från Snorkel