12 år och lång för min ålder.

Hej. Jag har ett problem.

Jag är snart 12 år och är lång för min ålder (1,68) och jag mår dåligt och har ångest för det.

Förut när jag va lite mindre brukade jag gå på kollo och en massa roliga saker. Men nu vågar jag inte för jag är rädd att folk ska reta eller påpeka min längd.

Jag känner mig ful och inte lika mycket värd pågrund av det.

Hej, tack för ditt mail.

Att vara ”först utvecklad” se äldst ut eller vara ”sist utvecklad” och se yngst ut, att vara kortast i klassen, eller längst, är alla jobbiga saker.

Vi utvecklas olika, det skiljer ganska mycket det ser du om du tittar dig omkring, (fast många vi möter vet vi inte hur gamla de är, vi gissar bara utifrån hur de ser ut, klär sig, hur gamla deras vänner ser ut, hur långa eller korta de är, hur de pratar osv.)

Vissa växer snabbt för att sedan stanna, och andra är korta länge för att sedan ”ränna iväg” på slutat av tonåren.

Medellängd på tjejer brukar vara ca 1,68 cm, sedan finns naturligtvis de som är både kortare och längre.

Har du långa föräldrar, kan man förmoda att du kommer att bli längre, eller är det så att du bara växt snabbt?

Berätta för dina föräldrar hur jobbigt detta är för dig, hur du mår av detta att du ser dig som lång för din ålder.

Kanske de kan känna igen sig, kanske även de växte fort och tidigt då de var unga.

Skolsköterskan på din skola har nog en ”längdkurva, dvs man kan se hur du har växt, om du börjar stanna av etc.

Det är säkert många andra tjejer som är ”avundsjuka” på att du är lång, och de kanske inte alls förstår att det kan vara mycket jobbigt.

Att vara lång har länge varit ett ”ideal” då det handlar om vad som anses ”vackert och snyggt”, tex är fotomodeller ofta långa.

Många många mår nog ungefär som du, fast av motsatt anledning, de känner sig alldeles för korta och ”små”.

Detta har blivit otroligt jobbigt för dig, tom så att du ser dig själv som ”mindre värd” ful och rädd för att bli retad.

Det hindrar dig från att göra roliga saker som du tidigare tyckt om.

Då blir detta med att vara lång verkligen ett ”hinder” och ett ”lidande” fast det egentligen inte har någon betydelse alls hur lång eller kort man är.

Men det har blivit en ”fix idé för dig, och du ser det som något fel och negativt. Detta kommer ju kanske att vara ett fortsatt problem något/några år till, sedan kommer dina jämnåriga att ”hinna ikapp” och det jämnar ut sig lite mera, men även vuxna är olika långa.

Vad kan du då göra, så att det blir så lite jobbigt som möjligt, så att inte din längd hindrar dig från att ha roligt och trevligt?

Man kan inte göra något åt sin längd, man är så lång eller kort man är, så att acceptera (se verkligheten som den är) fast man kanske önskar annorlunda.

Att acceptera att så här är det och det ska inte få hindra mig. Att göra roliga saker, åka på kollo, ”slåss” för den man är. Jag är helt säker på att DU inte väljer bort någon kompis för att den är kort eller lång…

Kan du prata med din familj om detta, dina föräldrar och syskon. Kan de ge dig några råd och stötta dig i detta som du mår jättedåligt av.

Skulle tipsa dig också om att ta kontakt med skolsköterska eller kurator på din skola, att ha någon att prata med om detta, och kanske träffa skolläkaren för att se om de kan bedöma hur lång du förmodas bli.

Det kommer att bli bättre och ”jämna ut sig”. Försök att göra saker som du blir glad och mår bra av, umgås med dina jämnåriga vänner, någon hobby eller intresse, där du får vara du.

Låt inte din längd vara ett hinder, utan träna på att göra saker FAST och TACK VARE att du är lång.

Det finns ju tex olika sporter där det verkligen är en fördel att vara lång. Vill också tipsa om www.umo.se en ungdomsmottagning på nätet, där skriver många ungdomar om liknande problem.

Kram från Snorkel