Vad är felet med mig?

För ca 1 och ett halvt år sen tillbaka så har jag börjat bråka med min mamma.

Mamma är inte som nån annan person jag känner... När hon var liten så tyckte hon att hennes mamma var den bästa mamman i hela världen,tills hon vart 45.

Då mormor skrev ett hotbrev till mamma,och det fortsatte.

Sen ringde min moster och mormor till mamma och förklarade för mamma att hon var en idiot osv..Och dom tappade kontakten.

Mormor var aldrig nån riktig mamma till min mamma.. ..och det har nog nånting att göra med att min mamma vill att allt ska vara så..jag kan inte förklara.. Jag klär mig ständigt svart ,kalla det för punkare..

Och jag vill inte vara som alla andra ,alla som blir tagna för att vara precis som alla andra. Blond, stora bröst och fjortis..

Mamma,hon VILL att jag ska vara precis som alla andra.

Följa mode, ha stil, extremt blond, sköta skolan snyggare än nått annat, bry sig om utseende och älska skolan osv..

Och jag är precis tvärtemot..

Och vi bråkar för allt möjligt..Jag hade ett litet "break" i mina depressioner och skar mig inte på ca 2 månader.

Men nu förra veckan vart det kaos.

Vi började bråka om nånting och jag fick nån form av ångest.

Stängde in mig på toan och ramlade ihop på golvet och upprepade samma sak i okontrolerat läge,"Jag vill inte vara här ,jag vill inte vara här.." och skar i handleden..

Sen ibland låter mamma mig inte åka till kompisar för att vi ska vara hemma och så. Jag kan förstå henne, men när man har tex sportlov EN vecka ,då vill man ägna den åt kompisarna..

Sen på kvällen låg jag och skrev i alla mina papper om hur mycket jag hatar och att jag älskar mamma. Ibland vill jag skjuta huvet av den person jag älskar nästan mest av allt. Hon är min mamma, men jag skriker saker till henne som "jag hatar dig", bara för att få ur min ilska,även fast jag inte menar det..

Jag har psykolog som säger att det är något allvarligt..Och hon har sagt det till mamma också..Men..äsch, jag vet inte vad som händer.. ytterligare något jobbigt.. ..som är mitt fel också.

Jag och min bästa vän som jag kan snacka med om allt.

Hon blev väll lite "på G" med en kille..Och den 3 gången jag träffade honom, så bara vart jag så jävla besatt av honom. Jag tänkte på honom helatiden..I typ 3 månader, men det var ju min kompis "kille", inte tillsammans men dom "höll på" iallafall..

Sen började han flörta med mig en gång när vi var hemma hos mig och min kompis skulle komma med bussen lite senare..Så helt plötsligt låg vi med 1 mm avstånd mellan ansiktena under ett täcke.

Och så började vi halvhångla lite, och min kompis kom in,och lådsades som ingenting

Och hon nämnde ingenting om det, och jag trodde väll att hon inte fattat nånting. Men det hade hon.

Nån dag senare så sa hon till mig att allt är mitt fel,och vi absolut aldrig mera kan vara vänner..

Och jag försöker förklara för henne att i ett sånt läge tappar man kontrollen.

Men,jag skar mig osv.. Men vi är sams nu,men såna saker glömmer man inte och det förstår ju vem som helst..(förlåt) Men, jag älskar honom för mycket..och jag kan inte släppa honom.. och jag känner att hon lämmnat mig liksom.

Visst,jag har några kompisar som jag älskar och kan snacka med..

Men..det känns ändå som om att man bär nånting tungt i hjärtat..

Som man väljer sig vid,och inte tänker någo vidare på i skolan,bara ibland..Och man får en klump i halsen,kan börja gråta av ingenting,ibland bara kommer tårarna utan att nånting hänt.. Jag har även tvångstankar och självmordstankar.. Vad är felet på mig,hjälp mig nån,snälla..

Hej, tack för ditt brev.

Du skriver att det är fel på dig, att det är ditt fel att du och din mamma bråkar och att du skär dig…

Jag förstår att det kan KÄNNAS som om det är fel på dig, men att man mår dåligt, vill se ut på ett visst sätt som någon annan kanske inte gillar eller har svårt att reglera starka känslor och skär sig för att stå ut i en fruktansvärt jobbig situation, innebär inte att det är fel på en.

Bara att man kanske har dåliga verktyg och strategier för att handskas med livet och omvärden, och kanske behöver lite andra nya verktyg .

Inte något ”allvarligt” men svårt…

Det finns en behandlingsform som heter DBT, som riktar sig just till unga flickor/kvinnor som saknar verktyg för att reglera och hantera starka känslor som; ångest, nedstämdhet, ilska, och har svårt att hantera livet och omgivningen, hamnar i situationer som de har svårt att klara av.

Självskadar sig för att känna annan smärta och minska den smärta man har inom sig.

Det kanske är något som skulle vara bra för dig.

Sök på nätet så får du mer information om DBT. Du kan också läsa på denna sida under VAD ÄR och VAD GÖRA- om självskadebeteende. De strategier som finns på webbsidan och i våra appar, Snorkelövning och Skills Snorkel reglera känsla (använd kod x330) bygger på just DBT.

Du har kontakt med psykolog, det är bra, jag antar att du då får hjälp att få strategier för att må bättre.

När man är liten så ser man väldigt beundrande på sina föräldrar, då man kommer upp i tonåren så utvecklas man till en mer ”egen” person, och det är inte alls så själklart att man ”matchar” och passar perfekt ihop med sina föräldrar, man kanske är väldigt olika, har olika intressen, olika syn på livet etc.

Föräldrar vill oftast sitt barn det bästa, vill att de ska ta den ”säkraste” och lättaste vägen genom livet, som ger minst obehag och risker.

Men det kanske inta alls är det som passar ungdomen.

Det är lätt att det blir konflikter då man som ung försöker frigöra sig och om man inte har förståelse för varandra, för vad och varför man tycker, tänker och känner som man gör.

Du har säkert också svårt att förstå dig på din mamma… Det är också så att man kan älska och hata samma person samtidigt.

Det är tungt att vara ung, många dilemman, val och beslut som ska tas.

Känslor och kärlek är svårt att hantera och förstå sig på.

(Att bli kär i en kille som kompisen gillar… svårt..)

Men det finns också många stora fördelar, livet står framför en, nästan allt är möjligt.

Det gäller bara att försöka klura ut vad man vill och behöver i sitt liv och försöka jobba på det, att få ett meningsfullt liv värt att leva.

Sköt om dig, kanske du ska visa din psykolog ditt mail?? Många hälsningar Snorkel.