Obalans i relationen med min kompis.

Under den senaste tiden har jag blivit mer och mer trött på min kompis.

Jag vet inte om det är för hela den här Corona-grejen som gjort att jag har lektioner hemifrån (går sista året i gymnasiet) och ifall man blir deppig och sur bara för det.

Min kompis är mycket engagerad i hela den här Corona smittan, då hennes mamma är i riskgruppen. Därför kan inte hon träffa någon, plus att resten av mina tjejerna i vår grupp är super rädda för att få Corona.

M, om vi kallar henne för det, är ensam hemma med hennes mamma (som var i riskgruppen) och jag förstår att det är tråkigt och jag tycker synd om henne.

MEN varenda gång hon ringer mig slänger hon ut sin oro för allt! Vår student (som inte kommer bli så studentig), alla de möjliga proven och inlämningarna vi har just nu. och jag har typ DUBBEL så mycket som henne att göra, då jag går ytligare några kurser, men ÄNDÅ babblar hon på om att HON har så mycket.

Sen när jag säger att jag har två slutprov i matematik nästa vecka kommer hon med kommentaren ”ja jag har också jätte mycket. jag ska ha ett muntligt förhör i samhällskunskap nästa vecka.”

Samma sak när jag berättar något personligt som varit jobbigt och så kommer hon med kommentaren ”ja, det har hänt mig med.” Allt möjligt. Det är som att allt jag varit med om har hon varit med om, plus att hon aldrig tar det seriöst. Liksom att det inte är något särskilt.

Och detta är något som jag irriterat mig på länge. Inte för att jag är någon som vill att folk ska tycka synd om en, helst tvärtom, jag hatar att exempelvis gråta inför andra människor. Jag är den vännen i kretsen som är ”mamman” och alltid försöker muntra upp andra och trösta, men blir bara så irriterad på att hon aldrig tar mina grejer seriöst, när jag bryr mig om att lyssna på hennes.

T.ex jag kan mår skit och vilja prata med någon och eftersom att hon är en av mina närmaste kompisar pratar jag med henne, inte för att det någonsin händer, men det har hänt. Och hon kan skämta bort det med att hon också känner så och är trött på skolan. Liksom? Och sen för att jag inte vill verka sur eller deppig hänger jag på.

Blir bara så irriterad.

Samma sak med det där med att jag har dubbel så mycket prov och inlämningar som hon har och jag BEHÖVER ha tid att kunna plugga till och skriva dessa.

När hon ringer mig kan vi prata jätte länge och när jag väl känner att jag inte kan prata längre så blir hon alltid jätte besviken som hon försöker få mig att få skuldkänslor.

Därför måste jag alltid kommer med en ursäkt och då säger hon alltid att jag ska ringa henne efter jag exempelvis ätit mat.

Men när det kommer till henne kan hon avsluta samtalet när som helst utan och jag har testat att göra samma sak som hon brukar göra (att försöka få en att få skuldkänslor) och skiter alltid i det och ”glömmer” att ringa tillbaka. Överreagerar jag?

Blir bara så irriterad.

Är det för att jag inte sätter gränser eller missförstår jag allt? Kom ihåg då vi hade ett grupparbete tillsammans och hon totalt nästan körde över mig och mina viljor och när jag försökte prata med henne om det blev hon så himla sur och offended.

Vet inte vad jag ska göra ärlig talat. Hon är ju trevlig och rolig, men på senaste tiden har jag bara blivit så trött på henne. Eller så är jag bara en dålig kompis eller jag vet inte.

Förstår ifall det är lång text, men jag hoppas gärna på svar. Hade uppskattat det jätte mycket.

Hej, tack för ditt brev.

Vill börja med att säga att KÄNSLOR aldrig kan vara fel, man känner det man känner.

Sedan kan det vara så att man har ”fel information” tolkat eller uppfattat någon eller situationen ”fel” vilket i sin tur leder till att en viss känsla uppstår.

TANKAR är vårat ”självprat” med oss själva, kan vara precis ”hur tokiga” och osanna som helst, de påverkar oss mycket men är absolut ingen sanning.

Om vi tror förutsättningslöst på våra tankar, så kan vi få problem.

Tankar, känslor, kroppen och våra beteenden-det vi då gör, hänger ihop och påverkar varandra.

Du uttrycker känslor av ledsnad, besvikelse, irritation/ilska mm, tänker tankar som; ”hon tar mig inte på allvar” ”hon bryr sig inte om att lyssna på mig fast jag lyssnar på henne”

”jag finns för henne men hon finns inte för mig” mm.

Inte ett dugg konstiga eller ”överreagerade” tankar och känslor utifrån de olika situationerna du beskriver.

Du beskriver en obalans i eran relation, vilket är ganska vanligt i relationer.

Vi har som olika ”roller” (oskrivna) i olika relationer.

Man kan beskriva det enkelt som att vi är ”givare och tagare” I en perfekt relation så växlar detta utifrån olika situationer i livet, och båda växlar mellan att vara ”givare/tagare, men ibland så blir det ”fasta roller” där bara en ”ger” och bara en ”får”.

Det kan funka med obalans om det bara är en som mår dåligt/har behov av stöd, men om BÅDA har det, eller om det uppstår händelser i livet (vilket det naturligtvis alltid gör förr eller senare) där även ”givaren” behöver få stöd, behöver få vara ”tagare”, men ”tagaren” inte KAN/VILL/KLARAR att vara annat än tagare, så blir det problem.

Något sådant som du börjat fundera på senaste tiden..

Det kan också vara så att rollerna ser ut så att några sportar jag med, några pluggar jag med, några står jag nära och pratar om allt med, några relationer är bara skola/jobb, några kontakter är ytliga runt ett visst intresse etc etc.

Det är som sagt ”oskrivna roller” men gissar att du kan känna igen detta.

Om dessa ”oskrivna gränser och/ eller regler” bryts eller förändras känns det väldigt fel och konstigt (t.ex. en ytlig bekant vill ge dig en puss)

eller om hur DU ser på eran roll/relation och hur den andre ser eran relation inte stämmer överens, uppstår också problem. ( t.ex. du vill vara vän den andre vill ha en kärleksrelation)

Obalans i relationen är tyvärr som sagt inte ovanligt, och det är ju just det du beskriver.

Du ger mer i relationen än vad du får..

Det kanske blir väldigt tydligt i denna belastande livssituation som nu råder i Coronatider, många saker är annorlunda, högre belastning, man är mera isolerad mm.

Finns väl egentligen bara tre alternativ,

Att prata med din vän, försöka förmedla vad du känner och upplever- för att få till en förändring.

Acceptera att denna obalans finns, att vännen ”är som hon är” men att det kanske finns andra fördelar i relationen.

Avsluta relationen.

Då det gäller alternativet att prata med din vän, så är det nog viktigt att använda JAG-budskap, dvs använda jag först i det man vill ta upp,

jag upplever att, jag blir ledsen när, jag tänker att jag inte duger, är värd, har rätt att…. Jag skulle bli så glad, tacksam om, vara i behov av det eller det….

Om man börjar med DU, du gör si eller så, är det lätt att motparten känner sig ”påhoppad” och anklagad och går i försvar, och det går inte att få till en förändring..

För här är ju målsättningen att förstå den andre och att den andre ska förstå mig..

Ha också gärna färdiga förslag ”om vi gjorde så här, vad tänker du om det??....

Välj rätt tillfälle, säg att det är något viktigt för dig, att du önskar att hon lyssnar.

Var förberedd.

Acceptera hur den andre är, att den inte kommer att ändra sig, att det är bara en viss del av det jag behöver som jag kommer att få.

Det är svårt, men det går om man väljer den vägen.

Men då måste man acceptera helt och fullt, med hela sitt hjärta. Släppa hur det borde vara, det man önskar.

Som sagt svårt..

Du kan läsa mera om acceptans- som innebär att se verkligheten som den är, på snorkels webbsida under vad är och vad göra.

Det tredje alternativet, att avsluta en relation som inte ger mig det jag vill ha och behöver, TAR mera energi än den GER.

Fundera lite över detta, skriv gärna igen om du vill.

Googla på jag-budskap, det finns mera information på nätet om du söker.

Kram från Snorkel