Mina kompisar får göra saker, men inte jag

Hej!

Mina kompisar som är i åldern 11-12 år de åkte till Jakobsberg och de frågade mig om jag ville följa med...men jag visste ju att jag inte skulle få så jag sa att jag skulle på fest, men det var inte riktigt sant.

Men jag blir så avnudsjuk på de att de liksom får gå till jakan på en fredagskväll på vintern, men mina föräldrar är så beskyddande vad ska jag göra?

För jag vill ju verkligen vara med och ha kul vara med på bilder och kolla på bio med kompisar utan att ha föräldrar med ...det är väldigt svårt om man ska prata med föräldrar, för att de förstår inte riktigt varför man vill åka.

De tror liksom att; -men det är väl lika roligt här! men det e det inte!,,

Ibland vill man åka någon annanstans och ha kul. Det är inte samma sak, det är inte lika att vara på samma plats där man känner igen allting.

Det är mkt roligare, men jag blir så avundsjuk, och mina kompisar de får det och liksom min kompis hon och jag är jättebra kompisar men hon börjar att inte bry sig om mig bara för att vi inte brukar vara mer eller inte lika ofta för att jag brukar int få åka någonstans typ....

Kan ni inte försöka att svara på den här frågan så skulle det vara jätte shysst

Kramar en tjej som vill åka någon annastans

Hej, tack för ditt brev.

Du beskriver en situation som nog många kan känna igen sig i, hur det är att då man närmar sig eller befinner sig i början av tonåren.

Man vill göra saker som man inte gjort tidigare, vara ute mera , göra saker med kompisar, åka iväg och göra saker på egen hand utan föräldrar.

Man börjar att ”frigöra sig” från sina föräldrar, behöver inte dem på samma sätt som förut.

Det är en naturlig gång i livet. Det här är en jobbig period både då man är ungdom och som förälder, det finns många ”faror” i samhället, droger, våld, sexuell utsatthet, risker att bli utnyttjad på olika sätt och med det tillkommer ”vanliga faror” som trafik.

Det är mycket olika hur van man är då man kommer upp i ålder, att klara sig på egen hand, resa, ta ansvar, hitta etc. Det är svårt för föräldrarna som tidigare varit med och ”skyddat” sina barn nästan hela tiden, är vana att följa med nästan överallt.

Ganska plötsligt har de inte den möjligheten längre, barnet vill klara sig på egen hand och göra saker själv.

Att våga lita på att ens barn klarar detta utan att hamna i allt för stora risker, är svårt och tar lite tid.

Man måste visa sina föräldrar att man börjar bli mogen, klarar att ta ansvar och kan tänka sig för.

Kan du inte försöka prata med dina föräldrar hur ni i steg kan börja öka på din frihet, lite i taget.

Vad får du göra på egen hand, vad vill du göra?? Hur kan dina föräldrar känna sig tryggare, t.ex. genom att du passar tider, ringer hem, de hämtar, du tar ansvar på andra sätt genom att sköta skolan, hjälpa till hemma eller t.ex. sköter om ditt husdjur..

Förstår du?? Att kompisarna får åka och göra saker men inte du, det känns naturligtvis orättvist.

Om de dessutom söker sig bort ifrån dig då du inte får följa med dem är ju jätte jobbigt.

Har du pratat med dina kompisar om detta, kanske har de några råd hur de gjort för att deras föräldrar ska kunna lita på dem.

Kan inte era föräldrar ha kontakt med varandra?? Dina föräldrar vill dig väl, fast det inte känns så just nu. Sköt om dig, hälsningar Snorkel.