Mina föräldrar låter mig inte vara som jag är.

Hej, jag får inte ha på mig något för mina föräldrar, jag måste alltid täcka min kropp, alltid va den som e skum o byter om innan jag går hem. Jag vet inte vad ja ska göra vill inte vara hemma mer.

Det är så jobbigt att alltid vara annorlunda , varför kan dom bara inte låta mig vara som andra. Jag vill bo i en foster familj jag har önskat mig det här så länge men vågar inte säga till någon för även om jag säger kommer jag inte få göra det. Min familj är en familj med bara tjafs om vad man ska ha på sig, pengar, betygen o bara onödiga grejer. Jag vill verkligen flyttta vill inte vara här.

Jag önskar mig en familj som låter mig vara mig själv en familj som skrattar tillsammans en familj som lyssnar på sina barn. Jag har redan pratat med mina föräldrar men dom lyssnar inte, dom blir bara arga och säger ” vill du bli hora eller” jag är trött på det här . Vill inte dom ska få reda på att jag skrivit hit annars bli dom skit arga. Vill bara ha ett svar. Vad ska jag göra?

Hej, tack för ditt brev.

Ditt problem är nog väldigt vanligt då man är ung, i tidiga tonåren, och/eller då man kommer från ett annat land med annan kultur, vanor, seder mm.

Då man är ung vill man passa in, vara som alla andra, klä sig, uttrycka sig och se ut och göra som de flesta andra.

Problemet är att det skiljer sig, dels vilka förutsättningar man har; ekonomiska, bakgrund, egenskaper m.m.

Men även att olika föräldrar har olika krav och förväntningar på sina barn, olika syn på vad som är ”rätt och fel”.

Har ni några bekanta, vänner till familjen, släktingar, släktingar eller bekantas barn, syskon/mor/farföräldrar etc med ungefär samma förutsättningar som du, som du kan dela och diskutera detta med?

Som kan hjälpa dig och dina föräldrar mötas i detta, hjälpa er att förstå varandra. Kanske gå ”halva vägen var”. Det kan vara mycket lättare då ni pratar med varandra, att någon utomstående finns med som kan hjälpa er att förklara för varandra utan att den andre blir arg.

Det blir svårt att komma till någon lösning om ni inte lyckas prata med varandra.

Kan du skriva ett brev, inte anklagande eller så, utan beskriva hur du känner och hur det blir för dig. Ibland kan det vara lättare att skriva än att prata, i början i alla fall.

Har du pratat med kurator eller skolsköterska på din skola om detta, de kan också vara till hjälp.

Ofta är det rädsla bakom då man sätter gränser, alltså man sätter dem för att skydda sina barn, ge dem mera tid att växa upp, mogna, ta ansvar själva, se konsekvenser själva.

Man är rädd att det ska hända något negativt, hemskt eller skadligt med sitt barn.

Jag vet inte vad som ligger bakom just dina föräldrars beteende och gränssättning, vet du? Vad är de rädda för?

Förstår de konsekvenserna för dig?

Finns det något som ni kan göra på båda håll för att förbättra lite?

Har du varit inne på en webbsida som heter www.umo.se en ungdomsmottagning på nätet, där skriver många barn/unga om liknande problem som du har.

Kram från Snorkel