Hatar min styvsyster

Hej!

Jag har ett rätt stort och jobbigt problem som jag jättegärna skulle vilja få hjälp med.

Jag trodde inte att jag var kapabel till att hata en annan människa, men nu är det så att jag hatar min pappas sambos dotter.

Hon är ett år äldre än mig, alltså 15 år, och jag klarar verkligen inte av henne!

Min pappa gillar henne jättemycket och jämför alltid t.ex. mina betyg med hennes, mina kompisar med hennes och så vidare. Det som gör mig ledsen är att hon och min 2 år yngre bror börjar bli bra vänner nu.

Jag och min bror har ingen bra relation alls, och nu gör det väldigt ont att se på hur han börjar hitta en "ny" syster som han gillar bättre än mig.

De två brukar sitta och prata om deras gemensamma intressen (som jag inte alls är intresserad av), medans jag bara sitter där helt tyst och ensam. Hon (min styvsyster) är också väldigt omtyckt av min släkt, och då känns det som att de gillar henne mer än vad de gillar mig.

Egentligen vill jag inte hata henne, det är egentligen tvärtom. När jag först träffade henne tyckte jag att hon verkade jättesnäll, rolig och trevlig. Jag har alltid velat ha en storasyster, så nu när den här roliga tjejen kom in i mitt liv så blev jag väldigt hoppfull och försökte under hela förra året ställa mig in hos henne.

Jag ändrade klädstil till hennes, jag började lyssna på musik som hon gillade osv. Jag försökte verkligen jättehårt för att få henne att tycka jag var en kul tjej som hon skulle kunna tänka sig att umgås med.

Men hon verkade ju inte alls gilla mig, utan pratade bara med mig då och då för att vara artig och ställa sig in hos min pappa.

Så jag tillslut orkade jag inte försöka längre. Istället har jag börjat hata henne, antagligen för att jag är avundsjuk på henne och för att jag är så besviken på att det inte funkade mellan oss.

Jag ville ju jättegärna bli vän med henne.

Förlåt för långt meddelande, men jag var verkligen tvungen att få detta ur mig!

Vad ska jag göra?! Min pappa och hans sambo ska gifta sig i höst och då flytta ihop.

Därför känns det extra viktigt att jag blir "tillfreds" med hela den här situationen med min styvsyster, i och med att vi framöver kommer bo i samma hus och träffa varann varje dag.

Snälla svara! Vad ska jag göra, hur ska jag gå tillväga? Mvh, xx

Hej, tack för ditt brev.

Ditt problem är nog rätt vanligt, för det är vanligt att vuxna som redan har barn bildar nya relationer, och det bildas nya familjer med halvsyskon och helsyskon och "den nya relationens barn".

Det är ju ingen självklarhet att man kommer att tycka om, vare sig sin förälders nya partner eller dennes barn. Man kan vara väldigt olika och inte alls passa ihop.

Det är också vanligt att det uppstår avundsjuka, svartsjuka och att de båda föräldrarna "särbehandlar" barnen. Egna barn och andras ungar, du vet...

Men många gånger går det till slut väldigt bra också, man får nya syskon och en ny stor härlig familj som har jättekul tillsammans.

Du har kämpat, försökt allt, för att bli vän med din pappas sambos dotter, men hon visar ingenting tillbaka.

Klart du blir besviken. När man blir besviken är det ofta så att känslan av besvikelse och ledsnad går över i ilska istället, den känslan är lättare att ha.

Och att "hata" någon kommer just från känslan ilska.

Men det är egentligen, precis som du skriver, så att du vill bli vän med henne och gillar henne faktiskt.

Du är också lite rädd kanske, att din bror och dina släktingar ska tycka bättre om henne än om dig.

Vilket de naturligtvis inte kommer att göra. Blod är tjockare än vatten, har du hört talas om det uttrycket..

När din bror och "styvsystern" blir mera som syskon är mest, så kommer nog de också att bråka ibland. Syskon bråkar, det hör till. De kanske också är närmare i ålder, och därför har mera gemensamt, men du blir också äldre, och då kanske ni kommer närmare varandra.

Det är kanske så att din "styvsyster" tycker att allt detta är mycket jobbigare än vad du gör, alltså att bilda en ny familj. Hon kanske behöver mera tid på sig innan hon kan "släppa in" dig. Hon kanske inte "vågar" gilla dig, är rädd för att förhållandet mellan de vuxna inte håller, och gör de slut så mister hon dig också...

Du kanske har försökt "lite för mycket" hon kanske blev rädd, om du tar det lite lugnt, bara låter saker komma i sin egen takt, visar att du finns där och vill lära känna henne, när hon är redo.

Alltså backar lite, men utan att för den skull avvisa henne.

Att din pappa berömmer henne, tycker att hon har bra betyg och så vidare, är nog ett sätt för att få henne att känna sig accepterad och välkommen i familjen.

Du kommer alltid att vara nummer ett för honom, därför anstränger han sig mera mot henne så att hon inte ska känna sig utanför. Du och din bror är "två syskon- som haft varandra länge" känner varandra väl, hon är ensam ocn en, från "sin familj"...

Har du varit ute på en hemsida som heter www.umo.se

en ungdomsmottagning på nätet? Där är det många ungdomar som skriver om liknande "livsproblem" som du. Om hur det är att vara ung och "drabbas av livet".

Skriv gärna igen och berätta om hur det gått för dig. Kram Snorkel.