Gillar inte min bonusfamilj.

Mina föräldrar är skilda och min pappa har träffat en ny, och jag gillar inte henne och hennes barn.

Dom flyttade ihop och nu är vi en ”bonusfamilj”. J

ag vet verkligen inte vad jag ska göra, jag tycker det är jätte jobbigt och jag gillar dom inte?

Hej, tack för ditt brev.

Du hade inte uppgivit någon emailadress så kunde inte svara direkt till dig.

Det är ofta svårt, åtminstone till en början, då föräldrar skiljer sig. Det blir ofta en massa bråk, nya situationer och ändringar i livet som är jättejobbigt.

När någon av föräldrarna träffar någon ny, och dessutom flyttar ihop, så blir det naturligtvis jättejobbigt igen.

Man ska leva ihop med en helt ny familj, men någon annans "mamma" och får nya "syskon" som man inte alls känner eller växt upp med.

Din pappa har valt och "blivit kär" i sin nya partner, något som du inte alls har gjort.

Man kanske är olika på många sätt och det uppstår konflikter och svåra situationer. Det blir dessutom en "intressekonflikt" det är lätt att känna skuld, dåligt samvete eller längtan efter sin, i ditt fall, mamma, då man är tillsammans med pappas nya partner och i bonusfamiljen.

Det tar tid att vänja sig, att lära känna nya "bonusfamiljen" att få till rutiner och vanor, att känna sig som en "hel" familj, och man behöver låta det ta tid. Det är inget som går att pressa fram.

Det är jättemycket som är nytt, tänk dig att du flyttar till en ny stad, börjar en ny skola där du inte känner någon, varken barn eller lärare. Ni har lärt er olika saker, har helt olika minnen bakåt, har olika rutiner och vanor. Man vet inte vem man gilla eller vem man passar med.

Det tar tid att komma in i klassen, börja få nya vänner, lära känna lärare. I början känner man sig utanför och längtar bara därifrån.

Man tänker tankar som att allt förr var bra och bättre (fast det kanske inte var det). Om man hela tiden "stänger in sig" inte bryr sig om att lära känna någon och drar sig undan, bara tänker på allt som var förr, bara ser allt som känns "fel" istället för att balansera och se det som är ok och bra också, så tar det längre tid.

Om man försöker göra "det bästa av det" ger det en chans, så brukar det gå lättare, fast det naturligtvis är jättesvårt i början.

Det blir lite på samma sätt för dig nu, det tar tid att vänja sig, och framför allt, att acceptera att det är såhär det är nu, fast jag alls inte vill eller gillar det, fast jag önskar att det var annorlunda.

Med tiden så vänjer man sig, man kanske börjar se fördelar med att ha bonusfamilj eller ha två hem, och se nackdelar också men att det ändå kan vara ok ibland. Man hittar "sin plats" och kan så smått känna samhörighet med bonusfamiljen.

Sen är det så att du inte måste "gilla dem" man är olika, och det är nya "vänner" du inte har valt. Men man kan umgås och försöka göra det bästa av situationen.

Det kan underlätta att ha någon att prata med om alla jobbiga tankar och känslor man har. Finns det någon i din närhet?

Kanske någon mormor/farmor moster/faster eller vän till familjen, någon vuxen som kan förstå och stötta dig?

Annars kanske skolkurator på din skola kan bolla dina tankar o känslor med dig.

Hoppas att du kan få stöd och förståelse från din pappa, att detta är en jobbig och svår situation för dig.

Annars kanske du kan prova att skriva ett brev för att förklara hur du tänker och känner, utifrån ditt perspektiv, så att han vet att du kämpar och kan stötta dig.

Ni kanske kan komma på tillsammans vad ni kan göra för att det ska gå lite lättare, tex. kanske lite egen tid med pappa, kanske att man har familjemöte där man får dela synpunkter och ideer, kanske inreda sitt rum själv så att det känns mera som "mitt" osv.

På webbsidan www.umo.se

skriver många barn och ungdomar om till exempel då föräldrarna skiljer sig, kolla om du kan läsa något hjälpsamt där. Det finns även flera böcker om just detta, hur svårt det är i början att bo i "bonusfamilj" kolla på biblioteket.

Skickar många kramar till dig, skriv igen och berätta hur det går för dig om du vill.