Får inte mina föräldrars förståelse.

Varför är jag rädd för mina föräldrars åsikter?

Jag är vuxen, och håller på att ta reda på om jag är högfuktionellt autistisk - något jag sökt efter själv.

Jag vill egentligen inte blanda in mina föräldrar i detta för de skulle aldeig acceptera det. Jag tycker de är okej föräldrar, men de finns inte där emotionellt för mig alls och när jag bryter ihop framför dem så blir de bara tysta och ignorerar mig. Därför vill jag inte involvera dem men samtidigt vill jag att de ska förstå mig och inte ignorera mig när jag mår dåligt eller är "för glad".

Vad ska jag göra? Finns det något att göra?

Jag hatar att gömma mina känslor bara så de ska se mig som mer mogen och stark, det gör mig egentligen svagare

Hej, tack för ditt brev.

Det är lätt att förstå din längtan efter ”förståelse och bekräftelse” från dina föräldrar, det har nog de allra flesta oavsett ålder.

Det är våra föräldrar och vi bryr oss helt enkelt inners inne om vad de tänker/tycker om oss.

Vi vill ha våra föräldrars ”godkännande” och accepterande.

Det kanske är så att du aldrig riktigt har fått det, och då blir ju längtan och önskan ännu större.

Du håller på med en utredning angående högfungerande autism, och skulle nu önska att dina föräldrar bättre kunde förstå dig och ditt fungerande. Högst begripligt.

Gissar att du försökt genom åren, försökt att förklara och få dem att förstå, försökt att få dem att se vad du önskar och behöver. Men att du ändå inte nått fram.

Gissar också att du har en hel del kunskaper, dels genom att du ”läst på” nu med din utredning, och även genom egna erfarenheter, om just autism.

Jag vet inte alls om det är så, men vill väcka en tanke hos dig.

- Kan det vara så att dina föräldrar också har någon form av autism?

Det du tolkar som att de ”tystnar och ignorerar dig” då du ”bryter ihop, och är starkt emotionell, kan det mera vara att de står helt oförstående, handfallna, inte vet alls vad de ska/kan göra?

Att de inte förmår mera än så, att de har svårt att relatera till andra, sätta sig in i andras reaktioner och känslor, att de har svårt med samspel, kommunikation genom kroppsspråk med mera?

Det kan vara så att det du saknar, längtar efter och innerligt önskar, sorgligt nog inte kan ske.

Just för att dina föräldrar inte KAN, inte förmår….

Som sagt, jag vet inte om det är så, men vore ju ganska troligt..

Är detta något du kan prata om, med dem som ansvarar för din utredning?

De är OK föräldrar, kanske bra på helt andra saker än detta att ”förstå sig på andras känslor”.

Kan ni hitta ett annat sätt att förstå varandra på, som inte gör dig ”svagare”.

Vill tipsa dig om strategin acceptans, att acceptera verkligheten som den är.

Fast man kanske önskar och tycker att det borde vara annorlunda, att det är fel och orättvist, eller avskyr att det är som det är.

Acceptans kan vara skillnaden mellan smärta och ett ”livslångt lidande”.

Läs mera om acceptans under VAD ÄR och VAD GÖRA på webbsidan www.snorkel.se

Skickar också några länkar till små filmer om ”relationsfärdigheter” som jag spelat in, kan kanske vara till nytta för dig. Give Skills https://s3m.io/FXzMV

DEAR man https://s3m.io/4BS5J

Relationsfäridgheter JAG-budskap https://s3m.io/4VQ8P

Relationsfärdigheter Validering https://s3m.io/iay40

Skriv i frågelådan igen om du vill, kram från Snorkel.