Bråkar med min pappa

Min pappa och jag bråkar hela tiden och så fort jag säger t.ex. "varför undrar du det" när han frågar mig en sak så blir han jätte arg.

Och så är han inte ens min pappa för min pappa dog när jag var 3år. Så han har ingen rätt att bestäma över mig.

Det blir ganska jobbigt att komma hem ibland och vara snäll/glad för att det är så mycket som händer i skolan t.ex min bästa kompis vill ta självmord och allting är bara upp och ner.

En ängslig Flicka

OBS! Jag vill inte att mitt namn syns om det här skulle publiceras.

Hej, tack för ditt mejl.

Du beskriver att du har det jobbigt både hemma, i skolan och med en kompis som inte mår bra.

Det blir tufft för dig och det är inte konstigt att du känner dig splittrad och har svårt att vara glad.

Du hamnar i eviga konflikter med din pappa (inte din biologiska pappa, men den pappa du haft sedan länge, och som du lever tillsammans med)

Ni behöver försöka förstå varandra.

Vet din pappa hur du har det? Har du berättat för dina föräldrar vad du går omkring och grubblar på, vad som upptar dina tankar och känslor, och som bidrar till att du kanske tänker på annat och svarar "vresigt" ibland?

Om man frågar någon om nåt, och får till svar "varför undrar du det" då är det vanligt att man känner sig ifågasatt, att man känner att man "inte har rätt att fråga/få veta, och därför blir ledsen arg och irriterad.. kan du svara din pappa något annat, t.ex "jag hör att du vill veta , men jag vet inte riktigt vad jag ska svara just nu..."Jag tänker på något annat, är lite oroligt, kan vi prata om detta lite senare..."

Om man börjar bråka, känner en irritation, besvikelse, ilska osv. mot varandra så ligger det ofta kvar och "skaver" och nästa gång så "går man igång" mycket lättare, blir fortare arg igen i en ond cirkel..

Det är nog viktigt att ni får prata lite med varanda om hur ni upplever situationen, hur ni tänker och känner, kan inte din mamma hjälpa er med det.

Att var och en får prata och beskriva, en i taget, den andra är bara tyst och lyssnar. Man försöker också beskriva med att hela tiden börja med J A G, t.ex. jag blir ledsen när.... jag känner att... jag behöver ... Annars är det vanligt då man bråkar att man säger D U gör si och så, du är dum, du gör fel, du kan aldrig... o.s.v.

Då går den andra bara i försvar och man kan inte prata med varandra.

Man kan också prova med att skriva ett brev till varandra, då också med JAG, beskriva hur man tänker känner och upplever situationen.

Sedan får den andra läsa tyst för sig själv, och man kan även svara varandra via brev.

Försöka komma överens om hur man vill att man ska vara mot varandra. Tänker du mycket på att din nuvarande pappa inte är din biologiska pappa?

Du kanske ska prata lite med din mamma, om du har frågor och undringar om din biologiska pappa.

Om man går länge i en tung och jobbig situation, där allt känns upp och ned, så finns alltid risken att man blir nedstämd.

Behöver du prata med någon om allt hur du har det, även din oro för din kompis?

Du kanske ska vända dig till skolsköterskan eller kurator på din skola så att du har någon som du kan bolla dina funderingar med. Många hälsningar Snorkel.