Bråkar med min mamma

Hej! jag är 14 år och bor med mamma och pappa. Men min och min mammas relation är verkligen inte som jag önskar att den skulle vara! Alla mina vänner är typ bästavän med sin mamma och de kommer jättebra överens, kan berätta allt för dom o.s.v. Jag bråkar med min mamma för ALLT. Dessutom frågor hon alltid ut mig om jag ska någonstans eller om någon ringer/smsar o.s.v. det är så jobbigt!

Hon jobbar dessutom som lärare och har det ganska jobbigt med sina elever. Det känns som om hon lägger ut sin ilska över mig! Och när hon kommer hem är hon knappt kontaktbar för att hon bara går och tänker på sina elever och bla bla bla. Och hon lyssnar inte när jag pratar med henne.

Hon himlar med ögonen när jag inte förstår min matteläxa. HJÄLP! Jag önskar bara att vi kunde ha en normal mamma-dotter relation.

Jag vill kunna lita på min egen mamma.

Hej 14 år!

Du skriver om att du har en ansträngd relation med din mamma, att ni bråkar jätte mycket om ALLT.

Du känner dig utfrågade av din mamma om när och var du skall göra saker och om vilka de är som sms: ar och ringer dig.

Du uppfattar att andras relationer med deras mammor är bättre, och jämför med hur din relation är.

Du skriver att du inte litar på din mamma men det framkommer inte varför du inte gör det. Du önskar en normal relation med din mamma, som du uppfattar att dina vänners relation är.

Det framkommer inte av ditt brev hur länge det har varit så här, jag undrar om det är så att det har alltid varit så här?

Eller om det är något som har tillkommit under den senaste tiden?

Barn/förälder relationen är en relation som förändras kontinuerligt. Inte allt för sällan så sker denna förändring i samband med konflikter och bråk från bägge håll.

Barnet/tonåringen som bråkar sig fri ( och det är en naturlig del av ens utveckling, vi SKA bli självständiga och klarar oss på egen hand) och föräldern känner sig orolig över hur deras barn/tonåringen skall klara sig med mer självständighet och ökat ansvar, (en lika naturlig del att föräldrar skyddar sitt barn från faror) Då blir mammor och pappor osäkra över hur de skall göra.

Det är inte ovanligt att deras kontrollbehov ökar och det kan kännas som om man är ständigt övervakad.

Tonåringar och föräldrar bråkar, mammor och pappor bråkar med varandra, vänner bråkar. Att bråka och bli osams är en del av livet.

Bråk är faktiskt också en viktig del av utvecklingen, vi lär oss hantera konflikter, starka känslor, medla m.m.

Hur mycket man bråkar, och om vilka saker, samt vem man bråkar med, är något som förändras under tiden som går. En del av livet är att bråka och bli sams.

Precis som du beskriver är det ofta så i en familj, att man kan haft en jobbig dag i skolan eller som din mamma på jobbet.

Då är man lite känslig trött och irriterade när man kommer hem. Det är då lättare att bråk uppstår, och det är lättare att bråka med dem man känner sig trygg med, det vill säga sina nära och kära. För de finns alltid kvar trots bråk, mamma är alltid mamma hur än arg du blir på henne, och du är hennes dotter hur arg hon än blir på dig.

Barn och förälderrelationen är en livslång relation som förändras under tiden och i dessa förändringar blir det ofta konflikter.

Du skriver att du är 14 år och jag antar att du är mitt i puberteten. Puberteten är en tid då mycket förändras under en kort tid, vad gäller kroppens utveckling och mentalt .

Det sker stora förändringar vad gäller tex. utseende och intressen. Tonårstiden brukar vara en tid då kompisarna och fritidsaktiviteter blir mer och mer viktiga och det leder till att man är hemma mindre.

Föräldrar brukar bli mer orolig för tonåren än tonåringen själv under tonårstiden. Varför det är så beror på en mängd olika anledningar, men det mest centrala är att föräldern vill skydda sina barn från all den fara som kan finnas ute i verkligheten.

Vuxna känner till denna verklighet på ett annat sätt än barn och ungdomar, dels så har de själv upplevelser från att vara barn och tonåring, och dels så är tyvärr nyheterna fyllda av rapporter om att barn ungdomar som far illa och till och med dör ibland.

Vuxna betraktar ungdomens värld utifrån och känner inte till den, och en värld som man inte riktigt förstår sig på kan verka farlig. Din mamma jobbar med ungdomar och som du skriver har det jobbigt med sina elever. Kan det vara så att hennes (som du upplever) jobbigheter kring utfrågningar om dina sms och vart du ska, är hennes oro över att något skall hända dig??

Bråk uppstår ofta när man inte når framtill varandra genom att kommunicera. Eller om man har olika uppfattningar om saker tex. tider, pengar, vad man skall göra eller inte göra hemma och när man skall göra dessa saker, vilka men umgås med etc. Hur kan du då göra för att undvika att hamna i bråk med din mamma hela tiden? Och vad kan du göra för att förändra er relation så att den blir som du önskar att den ska vara.

Då man ska nå fram till varandra, det vill säga ha ett konstruktiv dialog, är det viktigt med tidpunkten och situationen i övrigt.

Om man har en mamma som är morgontrött, är sur och fåordig på morgonen är det inte läge att direkt på morgonen förhandla om veckopengen eller be om att få stanna ute extra länge en fredagskväll!.

Om du vet själv att du har lättare att bli upprörd eller reta dig på din mamma på morgonen eller på kvällen eller när du kommit hem från skolan och skall göra läxor eller sticka i väg till någon träning så gäller det att undvika dessa tidpunkter.

Innan man påbörjar en förhandling med syfte att förändra något, är det viktigt att man är på det klara med de mål man vill uppnå Du kan t.ex. via hemsidans problemlösningsspel får hjälp med att komma fram till vad och hur du vill förändra ditt problem och din relation till din mamma..

Då du kommit framtill vad det är du vill förändra så är mitt förslag att boka en ” mamma dag” eller en förmiddag eller kväll, då det finns gott om tid att prata och förhandla om hur du vill att eran relation ska förändras till det bättre för er bägge. En förhandling är ett givande och tagande din mamma måste känna att hon kan lita på dig och vara trygg likväl så måste du känna att du litar på henne.

Fundera på hur du skulle kunna göra henne "lugn" utan att hon ständigt behöver kolla dig, på roliga trevliga saker ni kan göra tillsammans då det är totalt"bråk-förbud", visa att du klarar saker på egen hand genom att stegvis öka på eget ansvar etc.

Beskriv så tydligt du kan hur du tänker och känner, och lyssna på hur din mamma tänker/känner.

Låt var och en prata till pungt, inga höjda röster, skrik eller att man avbryter varandra. Det är också bra att bara diskutera om en sak i taget.

Genom att vara så konkret som möjligt (vilket du får hjälp med att vara i problemslösningsspelet) så är det lättare att hitta lösningar.

Ni kan ju kanske göra den tillsammans. Du som tonåring och din mamma som förälder, var och en för sig.

Sedan har ni något att ta med er inför ett förhandling om hur ni skall vara mot varandra för att bägge skall känna tillit för varandra och kanske förstå den andra.

Kram och lycka till Snorkel